ger i vår pjäsen Here Comes the Sun, en föreställning om döden av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck. I programbladet har jag publicerat följande text:
Döden
av Susanne Ringskog Vagnhammar, överläkare i psykiatri, verksam vid NASP, Nationell
prevention av suicid och psykisk ohälsa, Karolinska institutet, Stockholm
“När man är ung tror man att man ska leva för evigt”, sade min morfar. Jag brukar tänka på hans ord när med jämna mellanrum debatten om dödshjälp blossar upp igen.
För det är ju inte alls svårt att dö. Jobba på en akutmottagning, så ser du det;
- 16-åriga Markus som experimenterar med droger, provar svamp som slår ut hans lever - och han dör.
- Karin som just pensionerats, flyttat in till Malmö med sin man för att få ett bekvämt liv - kliver ut i trafiken på Nobelvägen och förolyckas.
- Erik som rest med familjen till Mallorca för att fira sin 40-årsdag - och drabbas av en hjärnhinneinflammation, får intensivvård i respirator och på håret när klarar sig. Det tog honom ett år att hämta sig - från chocken, att plötsligt hade han stått ansikte mot ansikte med döden. Plötsligt - för döden hade inte alls ingått i hans livsplanering för de närmaste 30 åren.
När undersökningar görs om attityder till aktiv dödshjälp svarar ofta ca 70 procent att de är för aktiv dödshjälp. Tittar man närmare på vilka som är för, är det oftast yngre, stadsboende,välutbildade och välbeställda - och i USA vita och icke-religiösa.
Som ung och relativt problemfri har man svårt att föreställa sig vad det innebär att åldras och att dö. Man ser det man förlorar: fysisk prestationsförmåga, jobb, inflytande, välstånd, respekt. Man föreställer sig, att man värdesätter samma saker när man är 75 - 80 som när man är 35 - 40.
Vad den yngre ofta inte vet, är att den personliga utvecklingen fortsätter hela livet. Äldre uppskattar andra saker än yngre - men dessa andra saker är lika mycket eller mer värda för dem. Som till exempel att man så småningom förstår sammanhang och mönster, får insikter om hur allt hänger ihop och därmed kan överblicka tillvaron, vilket ger ett stort lugn.
När yngre personer säger sig vara positiva till dödshjälp, är det ofta därför att med åldrandet fruktar de att förlora allt det de nu tycker är viktigt, och särskilt kontrollen över sitt liv. De föreställer sig att ålderdomen alltid innebär hjälplöshet och beroende. Skräcken för maktlösheten, eller för döden, gör att en del vill föregripa den och antingen ta sitt liv eller få hjälp att avsluta sitt liv i förtid. Man söker alltså döden, paradoxalt nog för att undgå den.
Döden är det stora okända som ligger framför oss, var och en. Lika väl som vi upplever vår egen födelse, får vi uppleva vårt eget döende. Döden och döendet är en del av livet.
- Vad är döden, hur är döden? Ingen vet, men människor med “nära döden-upplevelser” vittnar alla om likartade upplevelser: att de träder in i ett stort ljus, en underbar frid och smärtlöshet, en stor varm kärlek och att de endast motvilligt vänder tillbaka till livet igen.
Kanske är döden sådan, kanske inte. Hjalmar Gullberg har fint formulerat en stilla förväntan/förundran inför dödsögonblicket, när vi skalats av våra fem jordiska sinnen :
Då skall ej vår jordiska lekamen
längre hindra och besvära oss.
Tyst i hallen står vid spegelramen
rockvaktmästarn, som gör herrn och damen
från de tunga ytterplaggen loss.
Medan i fem fack
han lägger undan ögon, öron, näsa, tunga, hud,
står vår själ i andakt och begrundan.
Stjärnor brinner i den blå rotundan
där vi äntligen skall möta Gud.
("Hänryckning", ur Andliga övningar, 1932)
Litteratur
Grip, Göran: Allting finns, Forum 1994 (om nära-döden-upplevelser)
Gullberg, Hjalmar: Dikter, Månpocket 1986
Ringskog Vagnhammar, Susanne & Wasserman, Danuta: Att påskynda livets slut, NASP, Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa, Karolinska institutet, 2000 (rev 2004)
Ringskog, Susanne & Wasserman, Danuta: Första hjälpen vid självmordsrisk. Studentlitteratur 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar