Till den svenska tafatthetens försvar...

I Norge har det inträffat en fruktansvärd katastrof, ett massmord på ett 70-tal barn och ungdomar, ett blodbad på unga, oskyldiga, obeväpnade civila.

Hela Norge är i grunden skakat och sörjer sina barn och  de mördade vuxna, försöker stötta varandra att klara av det ofattbara slag som drabbat dem.

De främsta norska politikerna, statsminister Stoltenberg,

Jens Stoltenberg

Jens Stoltenberg, AUF:s ordförande Eskil Pedersen

 justitieministern, utrikesministern, alla visar de en resning, ett ansvarstagande, en djup medkänsla som är imponerande. De behåller sitt lugn och hävdar att vi alla nu måste hålla fast vid våra demokratiska värderingar, som frihet, respekt för människovärdet och rätten till ett öppet samhälle och inte förfalla till hämnd- eller hatkänslor.

I Sverige är vi också skakade - så nära oss detta hände! - och  många känner  ett behov av att göra något, att visa sin avsky för terrorismen och sin solidaritet och medkänsla med de drabbade -

man skickar kondoleansbrev, besöker norska kyrkan och norska ambassaden, lägger blommor utanför,

tänder ljus, samlar sig till manifestationer. Norge är vårt närmsta grannland, det här är som om det hänt i släkten.

Men... så utbryter plötsligt en diskussion i Sverige om hur våra svenska ledare agerar, jämfört med de norska ledarna - vem som

visar vår solidaritet på bäst sätt, och vem som gör för litet.

Utrikesminister Bildt skrev i ett tidigt skede: "Vi är alla norrmän."

- Genialiskt.

Men Reinfeldt, vår statsminister, vad gör han? Ett uttalande på ett tidigt stadium bedöms som "för svalt, nästan likgiltigt". Han skriver en stor artikel i Svenska Dagbladet - som uppfattas som "pliktskyldig", "ett försvar mot kritiken". Han kritiseras för att han inte kom till norska kyrkan eller till det stora mötet på Sergels torg i Stockholm.

(Svenska kyrkans högsta representanter uttalar sig inte alls. Men får inte heller någon kritik för sin passivitet - vem bryr sig om Svenska kyrkan...? )

Och media, hur rapporterar de? Ja, svensk tv gör för lite och för sent, medan norska televisionen är strålande professionell ( tycker både Björkman i Expressen och Croneman i DN). Och de svenska kvällstidningarna skriver för mycket och för detaljerat.

- Ja, jag undrar nu: är inte det här typiskt svenskt? Att kritisera oss själva för att vi gör för lite eller på fel sätt. Norska statsministern Jens Stoltenberg hyllas - med rätta - över hela världen som en stor ledare. Och vi jämför vår statsminister Reinfeldt med honom.  - Men. Det är inte Sverige som är drabbat. Det är Norge.

Det finns inga läroböcker i hur man ska bete sig i sådana här situationer.

Norske utrikesministern Jonas Gahr Störe betygar sin vördnad vid Utöyaoffret 18-åriga Bano Rashids 

 begravning 110729.

Foto: Thomas Winje Öijord/ Scanpix (SvD 110730; tidningsfotot fotograferat av mig och infört här)

Det så lätt att döma dem som är tvungna att snabbt träda fram offentligt och agera.

Mitt bland alla stora ord som sagts de sista dagarna finns det ytterligare några som även de är ganska bra att komma ihåg:

"Du ska inte döma." "Döm inte, på det att du inte ska bli dömd."

I stället kan man tänka:

Vi gör alla så gott vi kan.

- Och det är bra nog.

Ceremonierna och riterna efter Utöya

Efter katastrofen med alla, sammanlagt 77, unga döda på Utöya och i Oslos regeringskvarter i Norge, samlas man till en gudstjänst i Domkyrkan i Oslo.

Domkyrkan i Oslo

Gudstjänsten televiseras ut över hela världen.

Kyrkan är fylld till sista plats - regeringen, kungafamiljen, sörjande anhöriga och kamrater, chockade Oslobor.

Underbart vacker musik:

"Bliv kvar hos mig, se dagens slut är när,

bliv kvar, o Herre, snart är natten här...

Som drömmar flyr, så ilar våra år

All jordens glädje likt en fläkt förgår..."

(Sv psalm 189, av norrmannen HF Lyte 1847)

 Och vackra ord: Oslos biskop läser ur Saligprisningarna, Jesu Bergspredikan:

"Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade..."

"Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet,

ty de skola bliva mättade..."  (Matteus 5)

En ung man, representant för norska socialdemokraterna, Arbeiderpartiet, läser  Psalm 121 ur Psaltaren:

"Jag lyfter mina ögon upp till bergen:

varifrån skall min hjälp komma?

Libanons heliga dal

Min hjälp kommer från Herren

som har gjort himmel och jord.

Icke skall han låta din fot vackla,

icke slumrar han som bevarar dig,

Herren är din skygd

på din högra sida....

Herren skall bevara din utgång och din ingång

från nu och till evig tid."

En katolsk priorinna läser ur Pauli brev till Romarna, 14:7:

"Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv.

(...)

Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder?

Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol."

(Det vill säga: mobbning och rasism är av ondo.)

Statsminister Jens Stoltenberg citerar en överlevande flicka ur en intervju för CNN:

Om en man kan visa så mycket hat, hur mycket kärlek kan vi då inte alla visa varandra?

"Ni ska veta, att vi gråter med er..."                                (Foto Aleksander Andersen, Scanpix Norge/SvD)

- Utanför domkyrkan har många människor lagt vackra blommor, ljus, foton, dikter till ett helt hav av blommor och gåvor

 

- som uttryck för behovet att göra något, reparera, skapa något vackert mot all denna grymma ondska som för mindre än ett dygn sedan härjat landet. 

Man samlas i kyrkan för tröst - men det är inte religionen som ger tröst.

 Det är människorna som tröstar varandra, genom att finnas där, tillsammans.

 I gemenskapen, blickkontakten, kroppskontakten. 

"Spill", en (överskattad) författarroman...

Sigrid Combuechen fick Svenska Förläggareföreningens Augustpris 2010 för "Spill, en damroman".

Jag undrar varför och hittar juryns motivering:

Vinnare av Augustpriset 2010:

Årets svenska skönlitterära bok Spill av Sigrid Combüchen;

"Sigrid Combüchen har skrivit en imponerande roman, stilistiskt och tekniskt formfulländad med många perspektivskiften, som ger henne möjlighet både att berätta underhållande om ett människoliv och att med intellektuell stringens reflektera kring det egna skrivandet".

"Spill" sönderfaller i två berättelser: en om en författare, vid namn Sigrid C, som får ett brev från en åldrad kvinna, gällande hennes barndomshem som hon sett på ett foto som författaren beskrivit. Författaren har en gles brev- och mailkontakt med denna gamla Hedvig.

En andra berättelse handlar om unga Hedvig, eller Hedda: hur hon efter studenten lämnar föräldrahemmet och tillbringar ett år i Stockholm, lär sig tillskärning och sömnad, gör småroller på film, blir förälskad.

Vem minns Bredenbergs? Bild från Bredenbergs damkläder, Drottninggatan Stockholm, ca 1930.

Sigrid Combuchen berättar (för Gunnar Bolin i P1 18 juli) att hon skrivit sin bok av två skäl: dels ville hon litterärt använda den miljö där hon bor, Finngatan i Lund

och dels ville hon "utifrån" visa den, ofta felaktiga, uppfattning som finns om henne: att hon är lite kylig, ointresserad av andra, sluten...Samtidigt visas hon upp som snobbig och överlägsen gentemot simpla och okunniga grannar - omedvetet? Avsiktligt? I så fall varför?

- Ide´n för romanen är intressant, men irriterande slarvigt genomförd  - den är som en skiss, ett skelett, där författaren har låtit konturerna av sin roman antydas, men inte orkat fylla i dem, göra människor av personerna. Hela boken känns ofullgången. De 448 sidorna kunde kortats ned till två tredjedelar eller till hälften, men det verkar som om det arbetet aldrig blev gjort utan tryckningen kom emellan...

Uppenbarligen fanns det ytterligare ett skäl för Sigrid C att skriva sin "damroman"  - glädjen i att skriva, njutningen hos en verbal begåvning och skönlitterärt välutbildad att i många ord låta fantasin sväva ut bland researchade detaljer, att beskriva mode och tyger från 30-talet, antyda tidstypiska fenomen...och inte minst att in i minsta por, på nästan tio sidor, noggrant beskriva Heddas första sexuella erfarenhet när hon förför mannen hon är kär i...

- Ja, här stöter man på ett av problemen. Det är inte trovärdigt att en ung 20-årig familjeflicka, strikt uppfostrad i 20-talets Sverige, skulle bete sig så sexuellt avancerat som Hedda gör.

Deborah Kerr och Burt Lancaster i Härifrån till evigheten 1953

 Hon har inte ens kysst någon pojke innan hon ganska snabbt kastar sig in i ett samlag som inte lämnar något oprövat - beter sig kort sagt som en äldre och mer erfaren kvinna.

Hela Hedda blir en underlig skapelse - mycket vacker, mycket begåvad - lite för idealiserad. A i alla ämnen i studenten, i såväl latin som i matematik, och hon drömmer om att bli kirurg... Hon blir aldrig en levande människa, kommer en aldrig riktigt nära. Hennes älskade lillebror ska dö i cancer - det känns inte som att Hedda riktigt upplever det, det ses på något vis från sidan...om hon nu älskar Åke så mycket, varför reser hon inte till honom den sista tiden?

Inte heller de övriga i romanen känns trovärdiga eller kommer en nära: den gamla Hedvig uttrycker sig förvånansvärt vulgärt och cyniskt i sina brev och mail - adresserade till en person hon aldrig träffat, knappast troligt. Hon kommenterar också moderna fenomen som hon rimligen inte kan ha någon uppfattning om - hela hon blir ett hopkok av olika anakronistiska lösa bitar som inte kan forma sig till en hel, synlig person.

En enda gång känns romanen sann, upplevd: den bränner till i den trötta avsky Hedda kan känna inför sina ibland inskränkta föräldrar, som hon beskriver med en nästan rå blick för deras svagheter. Men också här blir berättelsen lite svår att helt ta in: var finns då en antydan till den tillgivenhet eller åtminstone förståelse som man rimligtvis får när man levt i hop i en familj under tjugo års tid - den unga flickans känslor för sina föräldrar blir alltför ensidiga, utan djup eller problematik.

-Så, varför har den här boken blivit så rosad av alla kritiker?

 "Fulländad som få romaner"( Mats Gellerfelt i SvD).

 "Jag kan inte minnas när jag sist läste en så väl genomförd idé­roman", Martina Lowdén i DN.

Nils Schwartz, Expressen, blir "förförd av en fullständigt underbar berättelse- jag vet ingen som skriver en så fulländad prosa ...".

 

Och - varför har "Spill" bedömts som den bästa svenska romanen under 2010 och belönats med Augustpriset?

 ( Eller: hur ser då de andra nominerade böckerna ut, om det här var den bästa?!)

Ja, det är ett mysterium. Man kan till exempel nämna många som skriver en mer fulländad prosa än så här! (Hjalmar Söderberg, Pär Lagerkvist, Albert Camus, Selma Lagerlöf, Willy Kyrklund, JMG LeClézio - för att bara raskt greppa några ur högen...) Så varför dessa lovord, av erfarna litteraturkritiker?

Sverige är ett litet land. Avståndet mellan författare ock kritiker är ibland väldigt kort. Och en stol står nu tom i Svenska Akademin...

-Ja...   -  Vad ska man tro?

Träd, fåglar, kvinnor - Färg! Uppbrott! - Ulf Trotzig.

Ulf Trotzig skriver ( http://www.konstakademien.se/Utstallningar/Innehall/2011/Ulf-Trotzig/ ,på Konstakademins hemsida) om sin konst: 


" att söka ett tillstånd av oavlåtligt uppbrott
( C.J L. Almquist )"

"I över sextio år har jag ägnat mig åt att måla. Häromdagen fann jag denna formulering av Almquist, som på ett knivskarpt sätt blottade vad jag sysslat med under ett långt liv."




Mannen på vägen,
270 x 200 cm, år 2000



"Ändå måste jag när jag nu ser tillbaka på vad jag egentligen målat, konstatera att det i stort sätt är tre motiv som jag upprepat i oändlighet:

fågeln, kvinnan och trädet




Svarta fåglar, 180 x 135 cm, år 1999


- det är de verktyg jag använt för att förklara mitt eviga otåliga sökande efter ett svar, ett ständigt undflyende svar. "

Kvinnan och trädet, 160 x120 cm, år 2007



 "Fåglar har fascinerat mig så länge jag minns. Jag erinrar mig en episod från kanske sex - sjuårsåldern. En god vän besökte mina föräldrar, och jag hörde honom yttra medan han såg upp i himlen:

 "Egendomligt, i den här staden tycks kajorna öva sig i 
 konstflygning!"








































Måsen, 180 x 136 cm, år1999

Detta yttrande fastnade i barnets minne. Jag spekulerade mycket omkring detta: då måste kajorna här vara olika dem där han kom ifrån, alltså finns det olika kajor, alltså kan fåglar av samma sort vara
olika. "





Solfågeln, 200 x 200 cm, år 2000

"Denna barnsliga tanke har på något sätt följt mig genom livet - en insikt om att allt ständigt är annorlunda och outgrundligt,
 mitt eget panta rei, min egen version av den gamle greken Herakleitos beskrivning av världen, "allt flyter"."

Ravinen, 280 x 200 cm, år 1999 - 2000

- Ulf Trotzig ställer just nu ut på Tomelilla konsthall, fram till 14 augusti. -  En storslagen utställning.

"En skandal och ett fattigdomsbevis för Sverige"

 

Dagensmedicin.se 110708:

”Fler slutenvårdsplatser skulle minska antalet självmord”

2011-07-08ALMEDALEN 2011

 Nedskärningarna i den psykiatriska slutenvården är en skandal. Det säger psykiatern Susanne Ringskog Vagnhammar som deltog i ett seminarium under Almedalsveckan om hur antalet självmord ska minskas

Sedan 1962 har antalet platser i den psykiatriska slutenvården minskat från 36 000 till 4 500. På Caremas seminarium i Visby




om förebyggande av självmord slog psykiatern Susanne Ringskog Vagnhammar fast att nedskärningarna i psykiatrin har gått för långt.
Hon arbetar på NASP på Karolinska Institutet som är statens expertorgan för suicidprevention. Enligt henne skulle antalet självmord i Sverige minska om fler platser skapades i den psykiatriska slutenvården.

– Människor dör i Sverige i dag på grund av att det inte finns tillräckligt med vårdplatser i slutenpsykiatrin. De psykiskt sjuka är en svag grupp som inte kan göra sin röst hörd när man skär ner på resurserna, säger Susanne Ringskog Vagnhammar.

Hon är särskilt upprörd över nedskärningarna i barn och ungdomspsykiatrin. Sedan 1996 har antalet vårdplatser i den psykiatriska slutenvården för barn och ungdomar minskat från 382 till 157.




Fem landsting saknar helt egna vårdplatser i psykiatrisk slutenvård för barn och unga. Samtidigt ökar antalet självmord bland barn och ungdomar. 

– Det är en skandal och ett fattigdomsbevis för Sverige, säger Susanne Ringskog Vagnhammar.

Samuel Åsgårdsamuel.asgard@dagensmedicin.se

Skriv kommentar

Almedalen! På fredag!

Fredagen den 8 juli är jag i Almedalen!


Almedalen, Visby

För att medverka  i ett seminarium - Almedalsveckan i Visby betyder ju inte bara politikerframträdanden, utan många andra olika intresseföreningar och verksamheter visar också upp sina budskap.

Mitt seminarium ska behandla självmord och vad som kan göras för att förhindra självmord.

Till exempel är det märkligt, att 1970 hade vi i Sverige 1300 trafikdödade, och 2010 bara 270.

Medan självmorden 1980 var 2243 och 2008 fortfarande så många som 1467.

Varför är det så? Hur har man kunnat få ned antalet dödade i trafiken något så oerhört mycket att de är färre än en fjärdedel av vad de var 1980, trots att vi har många fler bilar och andra fordon och många mil längre vägar?



Medan antalet självmord fortfarande ligger på fler än den nivå de trafikdödade uppgick till år 1980?

Kan det handla om att oerhört mycket har satsats på trafiksäkerheten - 2 - 1 vägar, mitträcken, säkrare bilar,




 lägre hastigheter med övervakningskameror osv, men lika mycket har inte satsats på att minska antalet självmord?


Det är kanske också så, att själva företeelsen självmord är lite skrämmande, något man knappt vågar höra om, än mindre prata om.  De närstående som drabbas av ett självmord känner både sorg, vanmakt och skuld.

Men faktum är, att man kan göra mycket för att förhindra självmord. För det första kan vi se till, att vi innesluter alla i gemenskapen - i familjen, i skolklassen, på jobbet. Alla ska känna att de räknas, att de är sedda.

Nolltolerans för mobbning och utfrysning! - För den som vill ta sitt liv har ofta mycket lågt självförtroende, den tycker den inte ens är värd att leva.

Vidare ska vi bry oss om våra närstående, familjemedlemmar, vänner, arbetskamrater, och ta på stort allvar när någon av dem pratar om att den vill ta sitt liv, sitta ner, lyssna fördomsfritt, visa att den andre är viktig och se till att han/hon kommer till professionell vård.

På NASP, Nationellt centrum för prevention av suicid och psykisk ohälsa, i Stockholm, kan man få uppdragsutbildning i suicidkunskap och suicidprevention (www.ki.se/suicid).

Vissa psykiatriska arbetsgivare ser till att deras anställda skaffar ett så kallat "suicidkörkort" där de lär sig hur de kan känna igen tecken på suicidalitet och vad de kan göra för att hjälpa den som är självmordsnära, hur man kan förhindra ett självmord.

Tillsammans med Danuta Wasserman har jag skrivit en enkel, lättfattlig bok, "Första hjälpen vid självmordsrisk", som tar upp fakta om självmord och även beskriver hur man kan samtala med den som uttrycker att den vill ta sitt liv.  Boken är utgiven av Studentlitteratur.ef




är tre gånger
Dessutom: det finns en mycket fin ideell organisation, SPES, Riksförbundet Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd, som är en stödförening för dem som drabbats av att en närstående tagit sitt liv (se http://www.spes.se/) Alla medlemmar i SPES har en sådan personlig erfarenhet av att förlora någon i självmord.

Vid seminariet i Almedalen kommer också en representant för SPES att medverka..

 - Välkommen till seminariet du med! Fredag 8 juli mellan 12 och 13, adress Hästgatan 1 i Visby.

 

(Karta med Hästgatan i Visby - men det verkar som om pilen är felplacerad...)