Till den svenska tafatthetens försvar...

I Norge har det inträffat en fruktansvärd katastrof, ett massmord på ett 70-tal barn och ungdomar, ett blodbad på unga, oskyldiga, obeväpnade civila.

Hela Norge är i grunden skakat och sörjer sina barn och  de mördade vuxna, försöker stötta varandra att klara av det ofattbara slag som drabbat dem.

De främsta norska politikerna, statsminister Stoltenberg,

Jens Stoltenberg

Jens Stoltenberg, AUF:s ordförande Eskil Pedersen

 justitieministern, utrikesministern, alla visar de en resning, ett ansvarstagande, en djup medkänsla som är imponerande. De behåller sitt lugn och hävdar att vi alla nu måste hålla fast vid våra demokratiska värderingar, som frihet, respekt för människovärdet och rätten till ett öppet samhälle och inte förfalla till hämnd- eller hatkänslor.

I Sverige är vi också skakade - så nära oss detta hände! - och  många känner  ett behov av att göra något, att visa sin avsky för terrorismen och sin solidaritet och medkänsla med de drabbade -

man skickar kondoleansbrev, besöker norska kyrkan och norska ambassaden, lägger blommor utanför,

tänder ljus, samlar sig till manifestationer. Norge är vårt närmsta grannland, det här är som om det hänt i släkten.

Men... så utbryter plötsligt en diskussion i Sverige om hur våra svenska ledare agerar, jämfört med de norska ledarna - vem som

visar vår solidaritet på bäst sätt, och vem som gör för litet.

Utrikesminister Bildt skrev i ett tidigt skede: "Vi är alla norrmän."

- Genialiskt.

Men Reinfeldt, vår statsminister, vad gör han? Ett uttalande på ett tidigt stadium bedöms som "för svalt, nästan likgiltigt". Han skriver en stor artikel i Svenska Dagbladet - som uppfattas som "pliktskyldig", "ett försvar mot kritiken". Han kritiseras för att han inte kom till norska kyrkan eller till det stora mötet på Sergels torg i Stockholm.

(Svenska kyrkans högsta representanter uttalar sig inte alls. Men får inte heller någon kritik för sin passivitet - vem bryr sig om Svenska kyrkan...? )

Och media, hur rapporterar de? Ja, svensk tv gör för lite och för sent, medan norska televisionen är strålande professionell ( tycker både Björkman i Expressen och Croneman i DN). Och de svenska kvällstidningarna skriver för mycket och för detaljerat.

- Ja, jag undrar nu: är inte det här typiskt svenskt? Att kritisera oss själva för att vi gör för lite eller på fel sätt. Norska statsministern Jens Stoltenberg hyllas - med rätta - över hela världen som en stor ledare. Och vi jämför vår statsminister Reinfeldt med honom.  - Men. Det är inte Sverige som är drabbat. Det är Norge.

Det finns inga läroböcker i hur man ska bete sig i sådana här situationer.

Norske utrikesministern Jonas Gahr Störe betygar sin vördnad vid Utöyaoffret 18-åriga Bano Rashids 

 begravning 110729.

Foto: Thomas Winje Öijord/ Scanpix (SvD 110730; tidningsfotot fotograferat av mig och infört här)

Det så lätt att döma dem som är tvungna att snabbt träda fram offentligt och agera.

Mitt bland alla stora ord som sagts de sista dagarna finns det ytterligare några som även de är ganska bra att komma ihåg:

"Du ska inte döma." "Döm inte, på det att du inte ska bli dömd."

I stället kan man tänka:

Vi gör alla så gott vi kan.

- Och det är bra nog.