Ceremonierna och riterna efter Utöya

Efter katastrofen med alla, sammanlagt 77, unga döda på Utöya och i Oslos regeringskvarter i Norge, samlas man till en gudstjänst i Domkyrkan i Oslo.

Domkyrkan i Oslo

Gudstjänsten televiseras ut över hela världen.

Kyrkan är fylld till sista plats - regeringen, kungafamiljen, sörjande anhöriga och kamrater, chockade Oslobor.

Underbart vacker musik:

"Bliv kvar hos mig, se dagens slut är när,

bliv kvar, o Herre, snart är natten här...

Som drömmar flyr, så ilar våra år

All jordens glädje likt en fläkt förgår..."

(Sv psalm 189, av norrmannen HF Lyte 1847)

 Och vackra ord: Oslos biskop läser ur Saligprisningarna, Jesu Bergspredikan:

"Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade..."

"Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet,

ty de skola bliva mättade..."  (Matteus 5)

En ung man, representant för norska socialdemokraterna, Arbeiderpartiet, läser  Psalm 121 ur Psaltaren:

"Jag lyfter mina ögon upp till bergen:

varifrån skall min hjälp komma?

Libanons heliga dal

Min hjälp kommer från Herren

som har gjort himmel och jord.

Icke skall han låta din fot vackla,

icke slumrar han som bevarar dig,

Herren är din skygd

på din högra sida....

Herren skall bevara din utgång och din ingång

från nu och till evig tid."

En katolsk priorinna läser ur Pauli brev till Romarna, 14:7:

"Ty ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv.

(...)

Men du, varför dömer du din broder? Och du åter, varför föraktar du din broder?

Vi skola ju alla en gång stå inför Guds domstol."

(Det vill säga: mobbning och rasism är av ondo.)

Statsminister Jens Stoltenberg citerar en överlevande flicka ur en intervju för CNN:

Om en man kan visa så mycket hat, hur mycket kärlek kan vi då inte alla visa varandra?

"Ni ska veta, att vi gråter med er..."                                (Foto Aleksander Andersen, Scanpix Norge/SvD)

- Utanför domkyrkan har många människor lagt vackra blommor, ljus, foton, dikter till ett helt hav av blommor och gåvor

 

- som uttryck för behovet att göra något, reparera, skapa något vackert mot all denna grymma ondska som för mindre än ett dygn sedan härjat landet. 

Man samlas i kyrkan för tröst - men det är inte religionen som ger tröst.

 Det är människorna som tröstar varandra, genom att finnas där, tillsammans.

 I gemenskapen, blickkontakten, kroppskontakten.