"Spill", en (överskattad) författarroman...

Sigrid Combuechen fick Svenska Förläggareföreningens Augustpris 2010 för "Spill, en damroman".

Jag undrar varför och hittar juryns motivering:

Vinnare av Augustpriset 2010:

Årets svenska skönlitterära bok Spill av Sigrid Combüchen;

"Sigrid Combüchen har skrivit en imponerande roman, stilistiskt och tekniskt formfulländad med många perspektivskiften, som ger henne möjlighet både att berätta underhållande om ett människoliv och att med intellektuell stringens reflektera kring det egna skrivandet".

"Spill" sönderfaller i två berättelser: en om en författare, vid namn Sigrid C, som får ett brev från en åldrad kvinna, gällande hennes barndomshem som hon sett på ett foto som författaren beskrivit. Författaren har en gles brev- och mailkontakt med denna gamla Hedvig.

En andra berättelse handlar om unga Hedvig, eller Hedda: hur hon efter studenten lämnar föräldrahemmet och tillbringar ett år i Stockholm, lär sig tillskärning och sömnad, gör småroller på film, blir förälskad.

Vem minns Bredenbergs? Bild från Bredenbergs damkläder, Drottninggatan Stockholm, ca 1930.

Sigrid Combuchen berättar (för Gunnar Bolin i P1 18 juli) att hon skrivit sin bok av två skäl: dels ville hon litterärt använda den miljö där hon bor, Finngatan i Lund

och dels ville hon "utifrån" visa den, ofta felaktiga, uppfattning som finns om henne: att hon är lite kylig, ointresserad av andra, sluten...Samtidigt visas hon upp som snobbig och överlägsen gentemot simpla och okunniga grannar - omedvetet? Avsiktligt? I så fall varför?

- Ide´n för romanen är intressant, men irriterande slarvigt genomförd  - den är som en skiss, ett skelett, där författaren har låtit konturerna av sin roman antydas, men inte orkat fylla i dem, göra människor av personerna. Hela boken känns ofullgången. De 448 sidorna kunde kortats ned till två tredjedelar eller till hälften, men det verkar som om det arbetet aldrig blev gjort utan tryckningen kom emellan...

Uppenbarligen fanns det ytterligare ett skäl för Sigrid C att skriva sin "damroman"  - glädjen i att skriva, njutningen hos en verbal begåvning och skönlitterärt välutbildad att i många ord låta fantasin sväva ut bland researchade detaljer, att beskriva mode och tyger från 30-talet, antyda tidstypiska fenomen...och inte minst att in i minsta por, på nästan tio sidor, noggrant beskriva Heddas första sexuella erfarenhet när hon förför mannen hon är kär i...

- Ja, här stöter man på ett av problemen. Det är inte trovärdigt att en ung 20-årig familjeflicka, strikt uppfostrad i 20-talets Sverige, skulle bete sig så sexuellt avancerat som Hedda gör.

Deborah Kerr och Burt Lancaster i Härifrån till evigheten 1953

 Hon har inte ens kysst någon pojke innan hon ganska snabbt kastar sig in i ett samlag som inte lämnar något oprövat - beter sig kort sagt som en äldre och mer erfaren kvinna.

Hela Hedda blir en underlig skapelse - mycket vacker, mycket begåvad - lite för idealiserad. A i alla ämnen i studenten, i såväl latin som i matematik, och hon drömmer om att bli kirurg... Hon blir aldrig en levande människa, kommer en aldrig riktigt nära. Hennes älskade lillebror ska dö i cancer - det känns inte som att Hedda riktigt upplever det, det ses på något vis från sidan...om hon nu älskar Åke så mycket, varför reser hon inte till honom den sista tiden?

Inte heller de övriga i romanen känns trovärdiga eller kommer en nära: den gamla Hedvig uttrycker sig förvånansvärt vulgärt och cyniskt i sina brev och mail - adresserade till en person hon aldrig träffat, knappast troligt. Hon kommenterar också moderna fenomen som hon rimligen inte kan ha någon uppfattning om - hela hon blir ett hopkok av olika anakronistiska lösa bitar som inte kan forma sig till en hel, synlig person.

En enda gång känns romanen sann, upplevd: den bränner till i den trötta avsky Hedda kan känna inför sina ibland inskränkta föräldrar, som hon beskriver med en nästan rå blick för deras svagheter. Men också här blir berättelsen lite svår att helt ta in: var finns då en antydan till den tillgivenhet eller åtminstone förståelse som man rimligtvis får när man levt i hop i en familj under tjugo års tid - den unga flickans känslor för sina föräldrar blir alltför ensidiga, utan djup eller problematik.

-Så, varför har den här boken blivit så rosad av alla kritiker?

 "Fulländad som få romaner"( Mats Gellerfelt i SvD).

 "Jag kan inte minnas när jag sist läste en så väl genomförd idé­roman", Martina Lowdén i DN.

Nils Schwartz, Expressen, blir "förförd av en fullständigt underbar berättelse- jag vet ingen som skriver en så fulländad prosa ...".

 

Och - varför har "Spill" bedömts som den bästa svenska romanen under 2010 och belönats med Augustpriset?

 ( Eller: hur ser då de andra nominerade böckerna ut, om det här var den bästa?!)

Ja, det är ett mysterium. Man kan till exempel nämna många som skriver en mer fulländad prosa än så här! (Hjalmar Söderberg, Pär Lagerkvist, Albert Camus, Selma Lagerlöf, Willy Kyrklund, JMG LeClézio - för att bara raskt greppa några ur högen...) Så varför dessa lovord, av erfarna litteraturkritiker?

Sverige är ett litet land. Avståndet mellan författare ock kritiker är ibland väldigt kort. Och en stol står nu tom i Svenska Akademin...

-Ja...   -  Vad ska man tro?