För en tid sedan fick jag en blänkare om att min patient, 23 år gammal, sökt på psykiatriska akuten för diffusa smärtor. I denna killes journal finns uppgifter som visar att han just är utredd för sitt värktillstånd och att man benämner det somatoformt smärtsyndrom. Det betyder att han har ett ångesttillstånd som yttrar sig som värk och smärtor i kroppen, men att utredningen visar att det inte finns någon kroppslig orsak till värken.
Alltnog - läkaren på psykakuten hade aldrig träffat vederbörande förut, och tydligen inte läst historiken i journalen. Han skrev ut Tramadol mot värken - Tramadol är ett opiatliknande smärtstillande medel som är beroendeframkallande och som man vet har lett till missbruk.
Jag blev lite frågande inför denna handläggning och skickade ett meddelande till läkaren där jag undrade varför han skrivit ut något smärtstillande till en psykiatrisk patient. Han blev väldigt kränkt, skrev ett (pappers)brev ( jag hade mailat) tillbaka och tillbakavisade mitt ifrågasättande, kallade det "insinuationer"...
I veckan såg jag så att en annan av mina patienter, som missbrukat Xanor ( ett starkt beroendeframkallande preparat) och som jag fört över på Stesolid när jag försökte få honom att trappa ned och minska användandet, också sökt på psykakuten och där fått Xanor igen, fastän jag skrivit in planeringen i journalen.
Till den Xanorförskrivaren skickade jag också en blänkare. Hon svarade snabbt med några rader: "Oj, ursäkta, det såg jag inte, jag fick hoppa in på Akuten med kort varsel, men jag skrev iu varje fall bara ut 20 tabletter, en liten dos..."
- Och så är den saken ur världen!
Varför lämnar den första reaktionen en tagg efter sig, medan den andra framkallar ett avslappnat svarstack: "Tack för att du tog det så snyggt..."?
Vad har man att förlora på att be om ursäkt?
Egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar