Filmen "Gudar och människor" är bland det mest hajpade man kan se just nu. Guldpalmen i Cannes 2010. Högsta betyg, 5, av Mårten Blomqvist på DN Kultur (" en stor film").
Filmens innehåll: sann historia om åtta cisterciensermunkar i ett litet kloster i Algeriet 1996, i en trakt som börjar skakas av terrordåd. Regeringsrepresentanter ber munkarna ge sig av på grund av den uppenbara faran. Munkarna vill inte, hänvisar till att de behövs bland den fattiga muslimska befolkningen. Våldet eskalerar. terroristerna tar munkarna som gisslan för att få sina fängslade kamrater frigivna, och då detta inte lyckas, avrättar de munkarna.
I Andra Mosebok finns en passus där Moses har lyckats få ut sitt folk ur Egypten. Nu ber han till Gud att han ska lyckas ta dem till det förlovade landet, Kanaan. Gud säger då strängt till Moses: "Be inte! Gå!"
Det här tycker jag är så bra av Gud. Han menar att vi ska använda oss av de gåvor vi har, inte göra oss till menlösa får för hans vilja.
Men de här munkarna - de menar att de följer "Guds vilja" genom att stanna och dö martyrdöden. Då glömmer de, att Guds vilja har filtrerats genom deras människohjärnor. Det är alltså svårt att veta om det är Guds vilja eller deras egen vilja som får dem att stanna.
Jag är tveksam, faktiskt, om vems vilja det är som munkarna följer. De vill hjälpa sina medmänniskor - men det gör de ju bättre om de är levande. En död munk kan inte uträtta så mycket, dessutom ställer munkarnas dödsfall till med oro och sorg i omgivningen, hos deras ursprungsfamiljer, i deras munkorden och kyrka och politiskt inte minst.
Mitt biosällskap, Annika Flynner faktiskt, påpekade, att klostrets prior, Christian, dessutom tycktes följa sin egen privata agenda. Han var för stolt för att ta emot hjälp från regeringssidan, och tackade nej, och riskerade därmed sina kamraters liv. -Guds vilja?
För min del undrar jag varför Christian inte ville hjälpa en sårad terrorist med medicin och sjukvård - är det inte just det vi kristna ska göra, hjälpa alla, oavsett om de är politiska vänner eller fiender? Jag tänker på den barmhärtige samariern, som borde vara ett exempel för en munk.
Munkarna, Christian tvåa från vänster
Överhuvud är själva det religiösa temat knappt alls belyst. Religion, kristen tro handlar inte (bara) om att klämta i en klocka och sjunga vackra gregorianska sånger åttstämmigt iklädd stilfulla vita kåpor. Utan också om att studera Bibeln och handla i Jesu efterföljd, försöka följa hans exempel. Hela filmen har en beröringsskräck för det religiösa, och därmed lyckas den inte förklara motivet bakom munkarnas dumdristighet.
Fem plus? Jag ger en trea.
(Men det algeriska landskapet var vackert...)
PS I Sydsvenskan skriver Mattias Oscarsson en fin recension där hanlyfter fram ett viktigt perspektiv: att hela filmen är sedd ur de forna kolonisatörernas, fransmännens, perspektiv. Egentligen får vi inte veta något om algerierna eller varför det uppstått terrorism i landet, läs artikeln på
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/film/filmrecensioner/article1354724/.html
Se också
http://www.annikaflynner.blogg.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar