Sappho - Sapfo...

Sapfo, ca 630 - 570 fKr,
har skrivit en av världslitteraturens mest fantastiska kärleksdikter:

Gudars like syns mig den mannen vara,

han som mitt emot dig kan sitta, han som

i din närhet lyss till din kära stämmas

älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt som alltid

i mitt bröst bragt hjärtat i häftig skälvning.

Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,

stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden

löper elden genast i fina flammor;

ögats blick blir skymd och det susar plötsligt

för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper

all min arma kropp. Jag blir mera färglöst

blek än ängens strå. Och det tycks som vore

döden mig nära.

översättning Emil Zilliacus



Sapfo, Smyrna Istanbul Museum, marmorkopia från hellenistisk period
foto P. Vasilidis


 Sapfo (Σαπφώ, Sappho )
var en grekisk kvinnlig lyriker från ön Lesbos i Grekland.
Hon var gift med en förmögen man med vilken hon hade en dotter, Kleis. Hon hade också en älskare vid namn Alkaios, som är den andre av Lesbos berömda poeter. Sapfo avslutade sitt liv genom att kasta sig ut i havet från en hög klippa.

Sapfo är den första kända kvinnliga poeten i historien och anses ha förestått ett slags flickskola, vars elever hon ibland,enligt traditionen, blev förälskad i. Till eleverna skrev Sapfo bröllopsoden då de lämnade skolan för att gifta sig. Mycket få fullständiga dikter är bevarade;


Plejaderna sjunka
och månen
försvinner
och midnatten kommer

minuterna hasta
 jag ensam
får ligga och vänta
ensam.


(översättning Hjalmar Gullberg, nedan en annan tolkning:)

Plejaderna sjunkit och månen
gått ned,
och midnatt är inne.


Vår mötestimme är liden
men ännu ligger jag ensam.



översättning  Emil Zilliacus

Kap Sunion, udde på Attikas sydspets, ca 70 km söder om Aten. Här uppfördes
 Poseidontemplet på  400-talet fKr (flygfoto)




Av Sapfos en gång nio böcker återstår endast en hel komplett dikt och några hundra diktfragment.  Här ett sådant fragment:

Här kring källans sorlande våg

en vindils
svala viskning  

drar genom apelkronan,
och från bladens sövande prassel

 duggar
över oss dvalan. 

översättning av Emil Zilliacus

Solnedgång vid Poseidontemplet, Kap Sunion