Tal i Lunds domkyrka, World Suicide Prevention Day, 10 september 2011

World Suicide Prevention Day –

Världsdagen för suicidprevention 10 september 2011

Ljusmässa Lunds domkyrka
                   lördag 10 september kl 17





Lunds domkyrka, från 1100-talet

Kära vänner!

Roligt att vara här,

och roligt att ni kommit hit i dag för att högtidlighålla Världsdagen för suicidprevention. – Jag heter Susanne Ringskog Vagnhammar.

- För några veckor sedan deltog jag i en begravning.

Det var i en liten vacker 1100-talskyrka med fina muralmålningar på tak och väggar- Kyrkan var full av ett hundratal människor i alla åldrar – ungdomar, äldre, syskon till den avlidne och även föräldrar.

Längst fram vid altaret stod en enkel vit kista, smyckad med oerhört vackra blomsteruppsättningar och även med ett foto av den avlidne: det var en man, bara 42 år gammal.

Det handlade alltså om en människa som gått bort i mitten av sitt liv – därför fanns det så många människor där, som haft kontakt med den döde, och därför var också hans gamla föräldrar där. Liksom hans tre barn och hustru.

Prästen höll ett tal, där man märkte att han vinnlagt sig om att få veta så mycket som möjligt om den avlidne, vad han arbetat med, hur han varit mot vänner och bekanta, vilka intressen han haft.

Efter ett tag kom prästen in på den avlidnes sjukdom: det handlade om en svår psykisk sjukdom, så kallad bipolär affektiv sjukdom, där patienten svänger mellan perioder av upprymdhet och perioder av djupaste nedstämdhet med känslor av hopplöshet, värdelöshet och uppgivenhet. Och med självmordstankar.

Den avlidne, vi kan kalla honom Erik, hade varit mycket sjuk i sin psykiska sjukdom de sista åren, men ändå försökt arbetsträna, och det faktiskt just i den här församlingen. Jag såg att många präster och diakoner därför var närvarande vid begravningen, för att hedra den döde.

När jag satt där i den överfulla kyrkan slog det mig en tanke: det här hade aldrig kunnat hända för 100 år sedan. En sådan här fin, omsorgsfullt utformad begravning, med genomtänkta psalmer och flöjtsolo, med djupt sorgklädda människor i sina finaste mörka kläder, med ett så genomtänkt utarbetat tal av prästen – det hade aldrig kunnat vederfaras en människa som tagit sitt eget liv.

För det var så det var – Erik hade kämpat med sin svåra sjukdom i många år, och särskilt sömnlösheten och ångesten hade till slut blivit så outhärdliga att han bara inte orkade längre utan själv gjorde slut på plågan.

Alltså ett självmord.

Men före 1908 fick de som tagit sitt liv inte begravas i vigd jord innanför kyrkogårdsmurarna.

Före 1865 var det till och med brottsligt i vårt land att försöka ta sitt liv, och den olyckliga människa som gjort ett sådant försök kunde alltså till och med få fängelse, om han överlevde.

-         Och nu detta – en begravningsgudstjänst full av omsorg och respekt för den döde, och, till och med, med många präster närvarande.

Det här visar, att det hänt mycket de sista hundra åren vad gäller samhällets syn på självmord.

Man ser inte längre på självmordet som något förkastligt och man ser inte på den avlidne som en förtappad människa. Man förstår, att vad det handlar om är en djupt olycklig människa, ofta svårt psykiskt sjuk, som inte orkar längre och som inte ser någon annan lösning än att ta sitt eget liv.

Den här förändringen i samhällets och allmänhetens syn på självmord är till stor del ett resultat av den alltmer omfattande självmordsforskningen de sista femtio åren.

Stora ansträngningar har gjorts för att kartlägga riskerna för självmord och förbättra de självmordspreventiva åtgärderna, och kunskaperna har också ökat.

Nu finns professurer i suicidologi, suicidforskningsprojekt på universiteten, samarbetsprojekt mellan olika instanser i samhället och den psykiatriska vården – ett talande exempel på detta är den väl utbyggda självmordspreventiva vårdkedjan i Jönköpings län.

 Där larmades räddningstjänsten vid ett tillfälle om en självmordsnära person som var på väg till en sjö för att dränka sig. Räddningstjänsten ryckte ut, men så snabbt, att de hann före den olyckliga mannen - som de mötte på vägen tillbaka.Och tog med honom in till stan igen, innan han hunnit ned till sjön.

Det kan man kalla effektiv självmordsprevention!

Och vi har fått SPES – riksorganisationen Suicid Prevention och Efterlevandes stöd vid Självmord – som består av till största delen ideellt arbetande medmänniskor, och som innebär ett mycket stort stöd för dem som drabbats av en närståendes självmord. SPES gör oerhört mycket gott. (http://www.spes.se/ )

Det är nämligen så, att suicidforskningen visat, att den som upplevt en närståendes självmord löper en mycket förhöjd risk att själv ta sitt liv. Då kan medmänniskorna i SPES med sitt arbete hjälpa och faktiskt förhindra ett nytt självmord.

Så mycket positivt har hänt inom självmordsforskningen och preventionen av självmord. 1979 tog cirka 2300 människor sitt liv i Sverige. 2009 var det ca 1500. Detta sjunkande antal är ett uttryck för att vi nu är bättre på att i tid känna igen risktecknen på suicidalitet och blivit effektivare i att förhindra självmord.

Men – samtidigt finns det andra siffror som visar, att 1970 hade vi i Sverige 1300 människor som omkom i trafiken.

Och 2010 var det 270 människor som dog i trafiken.

Detta trots att trafiken, med antalet fordon och längden vägsträckor, ökat något oerhört sedan 1970.

-Vad säger detta?

Alltså: 2009: 1500 människor som dog till följd av självmord , och, ungefär samma tid,  2010, endast 270 som dog till följd av trafikolyckor.

Ja, bland annat säger det, att det är oerhörda summor som satsas på trafiksäkerhet, bättre vägar och säkrare bilar och mer information, samtidigt som självmordsforskningen får en försvinnande liten del av samhällsanslagen.

Kanske beroende på, att en del av de gamla attityderna kring självmord lever kvar, att man kanske inte förstår, att självmord till 90 – 95 procent av fallen beror på psykisk sjukdom eller missbruk och att ofta nog svåra socioekonomiska förhållanden är en starkt bidragande faktor.

Vi vet, till exempel, att det är många fler i socialgrupp 3 som tar sitt liv än i socialgrupp 1.

När Socialstyrelsen tittade på dem som 2000 – 2001 tog sitt liv, och undersökte vilka av dessa som hade försörjningsstöd (alltså socialbidrag), fann man, att den relativa risken att ta sitt liv för dem med försörjningsstöd var 4 gånger större för män och nästan 5 gånger större för kvinnor, jämfört med dem som inte hade sådant försörjningsstöd.

-         Så ojämlikheten i ett samhälle kan alltså ha med självmordsrisken att göra.

Och -  samtidigt som det positiva inträffat, att man bättre förstår hur ett självmord kan inträffa och vilka riskfaktorer som finns – alltså främst psykisk sjukdom – så har det också inträffat något annat i vårt land som motverkar trenden att antalet självmord sjunker.

-         Det är, att den psykiatriska vården har fått minskade resurser, färre tjänster, färre vårdplatser, minskad tillgänglighet, minskad fortbildning, och, vågar jag påstå, därmed mindre kompetens att ta hand om självmordsnära.

-         Den psykiatriska vården har alltså helt enkelt blivit sämre.

-         1970 fanns det 34 000 slutenvårdsplatser inom vuxenpsykiatrin. I dag finns det 4500.

Inom Barn och ungdomspsykiatrin är det ännu värre. Där fanns 1996 382 vårdplatser i den psykiatriska slutenvården för barn och ungdomar. I dag finns det 157 sådana platser. Fem landsting saknar helt slutenvårdsplatser för barn och ungdom inom den psykiatriska vården.

-Har det här någon betydelse, antalet slutenvårdsplatser?

Ja, jag kan ju berätta om Karin. En sextonårig flicka i norra delen av landet som var djupt deprimerad. Efter ett allvarligt självmordsförsök fick hon från februari – mars kontakt och så småningom samtalsbehandling inom Barn- och ungdomspsykiatrin, och föräldrarna bad om att hon skulle få träffa en psykiater, för att hon skulle få en antidepressiv medicin – det dröjde till maj innan hon träffade en läkare, och någon medicin fick hon inte.

I juni var föräldrarna djupt oroade för att dottern om igen skulle försöka ta sitt liv. Bland annat hade de hittat ett rep i hennes rum. Man kontaktade återigen psykiatern, som efter tre veckor träffade Karin och då bedömde att ingen suicidrisk förelåg.

Föräldrarna var ändå oroliga och ville att deras dotter skulle läggas in. Då befanns det, att slutenvårdsavdelningen hade stängt över sommaren och, citat från internutredningen, ”man bedömde att föräldrarna själva kunde skydda sin dotter”, slut citat.

Uppenbarligen klarade inte föräldrarna det. Det var ju därför de bett om hjälp med inläggning. En vecka efter mötet med läkaren hade Karin tagit sitt liv. Under hennes säng hittade föräldrarna en öppnad förpackning Johannesört – Johannesört är ett hälsokostpreparat mot depression.

Karin hade alltså själv försökt medicinera sig mot sin depression, när hon inte fick hjälp av psykiatrin.

       Det här fallet, som är ett Lex Maria-fall ( några detaljer ändrade) visar på flera saker, som tyvärr återkommer när man läser om de självmordsfall som anmälts enligt Lex Maria till Socialstyrelsen:

-         Bristande förmåga att lyssna på och ta på allvar de anhöriga

-         Bristande resurser och för få slutenvårdsplatser

-         Bristande kompetens inom psykiatrin

Har det alltså någon betydelse att antalet slutenvårdsplatser inom Barn- och ungdomspsykiatrin skurits ned till bara 157 i hela landet?

Vid varje omorganisation inom vården säger ju de ansvariga: men detta kommer inte att påverka vården eller patientsäkerheten.

-         Jag är inte lika säker på det. Tittar man på antalet självmord i vårt land, så ser man att visserligen har antalet självmord sjunkit över de sista 30 åren, men, det gäller bara för individer över 25 år.

1980 var självmordstalet för ungdomar 15 – 19 år: 35.

2008, 30 år senare, är det 66.

Antalet ungdomar är förstås fler nu än 1980, så om man uttrycker siffrorna i relativa tal, antalet självmord per 100 000 invånare och år i åldersgruppen, kan man mer rättvist jämföra dem:

1980 var självmordstalet 6.0.

2008 var det 10.3.  – Alltså en klar ökning.

-När det gäller 42-åriga Erik, för att återgå till honom, vars begravning jag berättade om i början, så vet jag, att hans läkare flera gånger föreslog inläggning i slutenvården. Men Erik menade, att det inte var lönt. Han hade varit inlagd, sade han, men han tyckte inte att han fick någon hjälp då. Dessutom kunde han, med sina stora sömnsvårigheter, inte sova på avdelningen – den var så full av oroliga, svårt sjuka patienter som störde på natten.

För det är ju så – finns det för få slutenvårdsplatser,  så blir det bara de absolut svårast sjuka som till slut läggs in, och då blir avdelningen full av svårt sjuka som man kanske inte klarar att ta om hand. Situationen blir helt enkelt övermäktig för sjukvårdspersonalen.

-         Jag vill alltså hävda, att nedskärningarna inom psykiatrin har haft en negativ effekt på utvecklingen för att minska antalet självmord i vårt land.

-        

Visserligen har det totala antalet självmord sjunkit, men förmodligen skulle det ha kunnat bli ytterligare en mycket större minskning, om man i stället för att dra ned på vården och spara, tvärtom hade ökat resurserna och satsat.

-         I regeringens finansplan oktober 2010 står, att 1990 gick 3.5 procent av tillväxtökningen i Sverige till det allmänna, och 0.5 procent gick till privat konsumtion.

I dag, 2011, är förhållandet det omvända. 0.5 procent av den ekonomiska tillväxten går till det allmänna. 3.5 procent går till privat konsumtion.

Jag skulle vilja att vi alla funderade ett slag på dessa siffror!

De pengar som skulle gått till bättre vård i Sverige, det är de som nu används för privat konsumtion till att köpa kläder, datorer, bilar, utlandsresor. Det skriver regeringen i sin finansplan. 


- Vi har alla samlats här i dag, i Lunds vackra domkyrka...

        

Lunds domkyrka, interiör



... för att i samarbete mellan Svenska kyrkan, Spes och Psykiatri Skåne, högtidlighålla världsdagen för självmordsprevention.

Mycket har hänt vad gäller självmorden de sista hundra åren.

Fördömandet av dem som tog sitt liv har nästan helt försvunnit, som Eriks fina begravning, som jag berättade om i början, är exempel på.

 Forskningen och kunskapen om självmord har ökat. Det finns också bättre läkemedel mot depression och mot alkoholberoende.

Och självmorden har också minskat. Inte så mycket som de kunnat göra om man satsat lika mycket pengar på självmordspreventionen som man gjort på trafiken, men de har ändå minskat.

- Men faktum kvarstår: vårt samhälles viktigaste resurs, vår framtid, det är våra barn och ungdomar.


"Sju år", skulptur av Sten Ericson (1909 - 2001), Rottneros park

- Här har självmorden inte minskat, tvärtom. Och jag tror att detta till stor del hänger samman med siffrorna jag nämnde från regeringens finansplan: att de medel som förr gick till det allmänna nu går till privat konsumtion.

Det är omfördelningen av landets ekonomiska tillväxt som medfört minskade anslag till landstingen numera, och därmed måste den psykiatriska vården skära ned och dra in.

Och det är därför det finns minskad kompetens och minskat antal slutenvårdsplatser att ta hand om våra självmordsnära medmänniskor.

-         Allt hänger ihop, makroekonomi och mikroekonomi, samhällsekonomi och den psykiatriska vården i Eriks och i Karins landsting.

      

-         Jag tror vi att vi nyktert och sakligt måste se på de här faktiska förhållandena och fundera över vilka värden som är viktiga för oss och vilket samhälle vi vill ha.

        

-         Erik, 42 år, är död. Han kommer inte tillbaka.

-         Karin, 16 år, är död. Hon kommer inte heller tillbaka.

Jag vet i varje fall vilket samhälle Eriks barn och Karins föräldrar skulle vilja ha.