Är man arbetsför fast man har en depression?

Nu måste jag berätta om Erik.

Erik är en intressant person. Han har  haft en stort passion i sitt liv: hundar. Och han har skaffat sig ett ovanligt yrke: hundfysioterapeut.

Det innebär att han tar hand om sjuka hundar, behandlar dem, ger dem massage, får dem bra igen. Han har också egna hundar.Vid sidan om jobbar Erik som brevbärare.

- Jobbade, vill säga. I mars i år blev det plötsligt för mycket av allting: med sjukdom hos ett av barnen, med hustruns svartsjuka ex, med plötsliga skulder.

Till en början upplevde Erik bara en stor trötthet. Allt blev stort och tungt som han skulle företa sig. Och ingenting var roligt längre.

Han såg ingen mening med det han gjorde. Han blev alltmer tyst, passiv och apatisk, drog sig undan, ställde inte upp, ville inte vara med. Han orkade inte heller jobba utan gick till distriktsläkaren som sjukskrev honom under diagnosen depression. 

Erik hade aldrig varit deprimerad förut. Han skämdes över sin orkeslöshet och ville inte ta medicin mot sitt tillstånd: det här ska jag väl klara av själv!

När depressionen inte gick över, började han få ångest. Ångesten växte sig starkare och starkare, den blev allt mer outhärdlig. Han vaknade med ångest, han avskydde dagen som var morgon stirrade honom i ansiktet med all sin oändliga tristess och meningslöshet, han kände sin frus oroliga blickar och barnens undvikande och tänkte: jag är bara ett enda stort besvär för dem.

Erik kände sig nu alltmer oduglig och värdelös. Mer och mer tyckte han sig förstå, att han var en stor börda för sin omgivning.

Hans närmaste skulle nog ha det bättre utan honom, det skulle vara en lättnad för dem om han försvann, blev en återkommande tanke hos honom.

Erik började nu överväga olika sätt att ta livet av sig, sätt som inte skulle framstå som ett avsiktligt självmord utan som en olycka: då skulle det vara lättare för hustrun och barnen att bära, föreställde han sig.

- Köra med bilen i hög fart mot en bergvägg eller ett träd? Det skulle väl verkligen se ut som en olycka? 

Till slut berättade Erik för hustrun om sina tankar om att ta sitt liv - hon blev mycket orolig och tog hans bilnycklar. Hon såg också till att Erik började ta den medicin distriktsläkaren skrivit ut.

Men Erik blev inte bättre. Fortfarande tyckte han livet var utan mening. Han förstod inte varför han skulle hålla sig vid liv.

Så träffade Erik en psykiater, som ändrade medicinen. Äntligen började Erik bli lite bättre. De panikångestattacker han haft nästan varje dag kom nu bara en gång i veckan.

Då uppstod ett nytt problem. Försäkringskassan godkände inte de sjukskrivningar som gjorts. Den kunde inte förstå på vilket sätt depressionen gjorde Erik oförmögen att arbeta.

Månad efter månad hade Erik inte haft någon inkomst. Han tvingades förödmjuka sig och gå till sina gamla föräldrar och be om pengar. Det kändes förbedrande.

 

Han började ta ut semesterdagar för att klara av situationen, men kassan sade, att om han inte började jobba så skulle han inte ha någon sjukpenning. Erik försökte ta några pass som brevbärare, på halvtid.

Kassan menade då, att han måste gå hem efter halva brevbärarturen, så att han verkligen bara skulle jobba halvtid. Om han jobbade ett helt pass varannan dag skulle det inte räknas som halvtids sjukskrivning.

På tre månader hade nu inte Erik fått några pengar.När han fick detta sista besked, om att han måste avbryta sina brevbärarturer mitt i, så kände han bara: de vill inte. De vill inte att jag ska leva.

- Ja.

- Vad gör man?