Häromdagen hade vi hemma ett par bekanta på fika på eftermiddagen. Tjejen av de två är en kvinna mitt i yrkeslivet, kanske 45 år.
Hon berättade, att i mars i våras upplevde hon en så stor stress, dels privat med att ha hand om sjuka släktingar, och dels i jobbet så hon fick ont i bröstet.
Så gjorde hon ett arbets-EKG och mitt under det testet föll hon ihop, fick kraftig kärlkramp och hjärtrytmrubbning, fördes i ambulans till hjärtintensiven och fick genomgå ballongsprängning - alltså, hon fick näst intill en hjärtinfarkt.
Hur länge hon blev sjukskriven efter detta?
Två veckor. - Två veckor!
Jag vägrade tro att det var sant, men det var det. Kvinnan i fråga berättade att hon blivit så slut efter denna nästan-infarkt och hjärtoperation att det var först nu, efter ett halvår, som hon började få tillbaka sin kreativitet och lust att göra saker.
-Det här gjorde mig helt stum.
- Jag vet ju, att efter en hjärtinfarkt är det mycket vanligt med stor trötthet, och även med depression ( som ju många gånger just yttrar sig som en energilöshet).
- Samtidigt som jag får veta detta, händer det flera saker i vårt land, upprörande händelser som skakar om:
1.Socialdepartementets Barn- och äldreminister Maria Larsson tar 10 september tillbaka sitt löfte om att kompensera alla de barn som omhändertagits av samhällets och farit illa i fosterhem och på barnhem.
Utredningen om dessa fosterbarn hade föreslagtit att ge en ersättning på 250 000 kr per individ, något man redan gjort i Norge och på Nordirland.
17 september publicerade Fredrik Virtanen denna kommentar:
- Klockrent, Fredrik! Det bästa du skrivit!
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article13637196.ab
2. Två små barn, fyra och åtta år gamla, dödas av sin mamma i Sigtuna. Mamman hade nekats socialbidrag, hållit barnen hemma från skola och dagis och till slut, förefaller det, då hon visste varken ut eller in, dödat barnen när hon inte hade mat till dem.
Sigtuna kommun ligger vid Mälaren, bild från kommunens hemsida
Sigtuna kommun har gått ut och försvarat sig:
nej, mamman hade inte NEKATS socialt bistånd. Hon hade fått en ansökningsblankett men aldrig återkommit med den ifylld. (Kanske för svår att fylla i?)
Och skolan menar att de också vidtagit alla möjliga åtgärder: när 8-åringen aldrig kom till skolan, gick en lärare hem och ringde på. Ingen öppnade! Läraren gjorde då en anmälan till socialen, som inget gjorde.
Men efter ytterligare två veckor hittades barnen döda.
-Oisin Cantwell, Aftonbladet, har grävt vidare och funnit, att
Sigtuna kommun underlåtit att utreda 178 (!) anmälningar om att barn far illa.
-Tänk på den siffran. 178 anmälningar. Ingen åtgärd.
Anmälan om de nu mördade pojkarna var alltså endast en av 178. Kommer fler barn dödas?
Cantwell skriver:
3.Vräkningar av barn
2007 satte alliansregeringen målet att inga barn ska vräkas. Hur har det gått? Har kommunerna levt upp till målsättningen?
Knappast:
Linda Hjertén, Aftonbladet 110923
-Ja - vad säger ni om allt det här?
- Sjuka får inte sjukpenning.
- Småbarnsföräldrar utan pengar följs inte upp.
- Socialförvaltningen utreder inte anmälningar om barn som far illa.
- Rekordmånga barn och unga vräks från sina hem.
VAD ÄR DET SOM HÄNT I SVERIGE?
- En enorm nedrustning av välfärden.
Ändå har jag inte nämnt hur skandalösa förhållandena är på många av våra äldreboenden ( se min tidigare blogg i ämnet, "Ingen slump...")
Varje gång man har skurit ned, omorganiserat, sparat in på personal och resurser så har det hetat: men det här kommer inte att påverka patientsäkerheten/kvaliteten i äldreomsorgen eller skolundervisningen eller tryggheten för de äldre eller förskolebarnen...
- Och så händer det plötsligt: skandal på skandal.
Nej, de här skandalerna händer inte "plötsligt". De är ingen slump.
De är de systematiska konsekvenserna av en cynisk männniskosyn. En människosyn som säger: varje människa måste ha ett jobb "så att hon känner att hon har ett värde".
Eller, annorlunda formulerat: så att hon kan betala för sig. Så att hon har en privat sjukförsäkring. Så att hon inte behöver gå till socialen. Så att hon kan "välja" om hon vill bo i bostads- eller i hyresrätt - eller i villa?- och då slipper ju hennes barn bli vräkta...
Bostad - fritt val...
Men - hallå? Om man är barn? Arbetslös?? Utvecklingsstörd? Sjuk? Gammal?
- Har man inget värde då?
Alla de vackra orden i FN:s barnkonvention, eller i FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna - ord som betyder att alla människor har lika värde oavsett kön, ålder, etnicitet, hälsa, möjligheter att försörja sig, sexuell läggning, religiös eller politisk övertygelse, ja, vilken variabel som helst så länge man inte skadar andra - de vackra orden är inte bara ord.
Orden uttrycker värderingar som i sig innebär en målsättning för samhället: och alltså innebär att dessa ord ska implementeras, förverkligas.
Det samhälle som Sverige blivit nu är ett samhälle där skillnaderna mellan människor ökat, där "vi med ett jobb" eller "vi friska" eller "vi med uppehållstillstånd" är inne i värmen medan alla de andra sitter ute i kylan.
Är det här det samhälle vi vill ha? Där ett barn är borta från skolan eller dagis i åtta veckor utan att någon bryr sig?
Där man tror att man kan ta sig rätten att trycka tillbaka spyorna i en gammal åldring därför att hon är dement, 101 år, väger 30 kg och därför inte kan försvara sig eller skvallra?
-I have a dream...
- Jag skulle vilja att socialchefen och kommunstyrelsen i Sigtuna kommun, alltså de med det yttersta ansvaret, svarade på den frågan, om det är det samhälle de vill ha, med ett rungande:
-NEJ.
Och att de fortsätter: "Förändringarna har gått för långt. Nu sätter vi oss ned och ser till att detta aldrig får hända igen.
Om det så innebär att vi prioriterar om i vår budget."
Hon berättade, att i mars i våras upplevde hon en så stor stress, dels privat med att ha hand om sjuka släktingar, och dels i jobbet så hon fick ont i bröstet.
Så gjorde hon ett arbets-EKG och mitt under det testet föll hon ihop, fick kraftig kärlkramp och hjärtrytmrubbning, fördes i ambulans till hjärtintensiven och fick genomgå ballongsprängning - alltså, hon fick näst intill en hjärtinfarkt.
Hur länge hon blev sjukskriven efter detta?
Två veckor. - Två veckor!
Jag vägrade tro att det var sant, men det var det. Kvinnan i fråga berättade att hon blivit så slut efter denna nästan-infarkt och hjärtoperation att det var först nu, efter ett halvår, som hon började få tillbaka sin kreativitet och lust att göra saker.
-Det här gjorde mig helt stum.
- Jag vet ju, att efter en hjärtinfarkt är det mycket vanligt med stor trötthet, och även med depression ( som ju många gånger just yttrar sig som en energilöshet).
- Samtidigt som jag får veta detta, händer det flera saker i vårt land, upprörande händelser som skakar om:
1.Socialdepartementets Barn- och äldreminister Maria Larsson tar 10 september tillbaka sitt löfte om att kompensera alla de barn som omhändertagits av samhällets och farit illa i fosterhem och på barnhem.
Utredningen om dessa fosterbarn hade föreslagtit att ge en ersättning på 250 000 kr per individ, något man redan gjort i Norge och på Nordirland.
17 september publicerade Fredrik Virtanen denna kommentar:
Filémoms – ett hån när olycksbarnen svälter
”Istället erbjöds de en ’ceremoni’. Vilket är att jämställa med en spottloska i nyllet.”
Min pappa kom till Sverige som flykting och hamnade i ett fosterhem på en bondgård utanför Mjölby, hos goda människor. Han gick vidare i livet utan några särskilda trauman, så vitt jag kunnat bedöma åtminstone.
Pappa hade tur. Det hade inte den kände skådespelaren Morgan Alling. Det hade heller inte tusentals andra ungar som vanskötts, misshandlats och utsatts för övergrepp när samhället hade lovat att ta hand om dem.
Dem vill Anders Borg (M) inte ge ett öre.
Det är ynkedom.
Samme finansminister vill å andra sidan ge oss billigare Coeur de filet provencale på krogen.
Så trevligt, va?
Nej, inte särskilt.
Det gör ont att ställa två högaktuella politiska frågor bredvid varandra. Det blir smärtsamt tydligt hur makten prioriterar. Medan Sveriges olycksbarn svälter ska medelklassen äta ännu godare.
Det är en cynisk människosyn.
Halveringen av momsen på krogmat beräknas belasta Borgs budget med 5,4 miljarder kronor nästa år. Givetvis leder sänkningen inte – det påstår sällan ens krögare – till nya krogjobb, tack vare att vi börjar vallfärda till restaurangerna när oxfilén blir billigare.
De flesta krögare sliter redan som grävlingar; den lägre skatten kommer att gå till en välförtjänt semester.
Kristdemokraterna hade föredragit att krogmomspengarna gått till min pappa, min mamma och andra pensionärer – heders, KD – men manglades av sina betydligt mer kraftfulla regeringskollegor.
1,25 miljarder kronor skulle det kosta om 5 000 i dag vuxna före detta fosterhemsbarn fick 250 000 kronor i sveda-och-värk-pengar för att deras barndomar, och därmed ofta hela deras liv, var ett helvete.
Istället erbjöds de en ”ceremoni”. Vilket är att jämställa med en spottloska i nyllet.
Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) verkade i veckan vilja backa från beslutet som hon slugt offentliggjorde förra lördagen – i förhoppning att det skulle drunkna i medietsunamin på 11-septemberattentatens tioårsdag? – men det är räknestickan Borg som sitter med budgeten. På samma vis som han räknar på näringsminister Maud Olofssons (C) krogmoms.
Så här, kära finansminister Borg: slopar du filémomsen och ger 65-åringarna KD:s föreslagna 2,4 miljarder och barnhemsbarnen 1,25 miljarder så har du fortfarande 1,75 miljarder kronor kvar.
De slantarna kan du få göra något cyniskt för, om du nu verkligen är så sugen.
Pappa hade tur. Det hade inte den kände skådespelaren Morgan Alling. Det hade heller inte tusentals andra ungar som vanskötts, misshandlats och utsatts för övergrepp när samhället hade lovat att ta hand om dem.
Dem vill Anders Borg (M) inte ge ett öre.
Det är ynkedom.
Samme finansminister vill å andra sidan ge oss billigare Coeur de filet provencale på krogen.
Så trevligt, va?
Nej, inte särskilt.
Det gör ont att ställa två högaktuella politiska frågor bredvid varandra. Det blir smärtsamt tydligt hur makten prioriterar. Medan Sveriges olycksbarn svälter ska medelklassen äta ännu godare.
Det är en cynisk människosyn.
Halveringen av momsen på krogmat beräknas belasta Borgs budget med 5,4 miljarder kronor nästa år. Givetvis leder sänkningen inte – det påstår sällan ens krögare – till nya krogjobb, tack vare att vi börjar vallfärda till restaurangerna när oxfilén blir billigare.
De flesta krögare sliter redan som grävlingar; den lägre skatten kommer att gå till en välförtjänt semester.
Kristdemokraterna hade föredragit att krogmomspengarna gått till min pappa, min mamma och andra pensionärer – heders, KD – men manglades av sina betydligt mer kraftfulla regeringskollegor.
1,25 miljarder kronor skulle det kosta om 5 000 i dag vuxna före detta fosterhemsbarn fick 250 000 kronor i sveda-och-värk-pengar för att deras barndomar, och därmed ofta hela deras liv, var ett helvete.
Istället erbjöds de en ”ceremoni”. Vilket är att jämställa med en spottloska i nyllet.
Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) verkade i veckan vilja backa från beslutet som hon slugt offentliggjorde förra lördagen – i förhoppning att det skulle drunkna i medietsunamin på 11-septemberattentatens tioårsdag? – men det är räknestickan Borg som sitter med budgeten. På samma vis som han räknar på näringsminister Maud Olofssons (C) krogmoms.
Så här, kära finansminister Borg: slopar du filémomsen och ger 65-åringarna KD:s föreslagna 2,4 miljarder och barnhemsbarnen 1,25 miljarder så har du fortfarande 1,75 miljarder kronor kvar.
De slantarna kan du få göra något cyniskt för, om du nu verkligen är så sugen.
- Klockrent, Fredrik! Det bästa du skrivit!
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article13637196.ab
2. Två små barn, fyra och åtta år gamla, dödas av sin mamma i Sigtuna. Mamman hade nekats socialbidrag, hållit barnen hemma från skola och dagis och till slut, förefaller det, då hon visste varken ut eller in, dödat barnen när hon inte hade mat till dem.
Sigtuna kommun ligger vid Mälaren, bild från kommunens hemsida
Sigtuna kommun har gått ut och försvarat sig:
nej, mamman hade inte NEKATS socialt bistånd. Hon hade fått en ansökningsblankett men aldrig återkommit med den ifylld. (Kanske för svår att fylla i?)
Och skolan menar att de också vidtagit alla möjliga åtgärder: när 8-åringen aldrig kom till skolan, gick en lärare hem och ringde på. Ingen öppnade! Läraren gjorde då en anmälan till socialen, som inget gjorde.
Men efter ytterligare två veckor hittades barnen döda.
-Oisin Cantwell, Aftonbladet, har grävt vidare och funnit, att
Sigtuna kommun underlåtit att utreda 178 (!) anmälningar om att barn far illa.
-Tänk på den siffran. 178 anmälningar. Ingen åtgärd.
Anmälan om de nu mördade pojkarna var alltså endast en av 178. Kommer fler barn dödas?
Cantwell skriver:
178 anmälningar om barn som for illa utreddes inte
Någonting är ruttet inom socialtjänsten i Sigtuna.
Politiker och tjänstemän vägrar att svara på frågor om de mördade barnen.
Och vad hände egentligen efter den osedvanligt allvarliga kritik som riktades mot dem för att de struntat i anmälningar rörande 178 barn som for illa?
Vi är många som tänker att de två pojkarna kunde ha varit vid liv i dag.
Vi vet att det inte är hederligt att fara i väg i vildsinta attacker på myndigheterna bara dagar efter den fasansfulla tragedin, vi förstår att socialen måste få en rimlig chans att utreda alla turer innan en fullständig förklaring kan redovisas.
Men vi vet också att normala föräldrar väldigt sällan bestämmer att deras barn ska sluta gå i skolan.
Om detta ville dock inte politiker och direktörer prata i går. Det var ”tyvärr, möten hela dagen” hit och ”beklagar, sekretess” dit. Sekreterare och underhuggare skickades fram för att säga trams i stil med att chefen vigt dagen åt ”inre arbete”.
I stället för att öppna munnen och svara på frågor låste höjdarna in sig och lyckades efter fyra timmars överläggningar pilla ihop en redogörelse som inte bringade klarhet i någonting.
Följande hade Sigtuna att berätta:
Nästan en månad efter det att mamman via sms sjukskrivit äldste sonen släpade sig läraren hem till familjen och plingade på dörren. När ingen öppnade larmades socialen. Sedan hände inte ett dugg.
Av rättviseskäl bör även nämnas att förskolan ringde och frågade vart den yngre pojken tagit vägen. Men ingen svarade.
Allt detta kan mycket väl vara lika uselt som det låter.
Jag vill inte ens höra talas om myndigheter som dröjer veckor med några håglösa samtal om jag nu skulle förlora förståndet och låsa in min egen son i garderoben. Jag tror alla föräldrar förstår vad jag pratar om.
Det här är inte första gången det har funnits skäl att fråga sig vad som pågår i Sigtuna.
Under åren 2000 och 2001 anmälde skola, polis eller anhöriga 178 barn som misstänktes fara illa, till socialen. Allvarliga saker som eget missbruk, föräldrars missbruk, brottslighet, våld mellan föräldrar.
Inte i ett enda fall inleddes utredningar.
Länsstyrelsen granskade eländet och kom fram till att socialen bröt mot lagen. Det påpekades att så här grava missförhållanden sällan upptäcks.
Det är i ljuset av vad som nu har inträffat rimligt att få veta vad som gjordes för att nå upp till i varje fall acceptabel nivå på verksamheten.
Detta var ett decennium sedan, politiker och socialchefer har kommit och gått, men frågorna kan inte vara omöjliga att besvara.
I går var de ansvariga dock upptagna med att hålla sig undan.
I Sigtuna är frågorna än så länge så många fler än svaren.
Politiker och tjänstemän vägrar att svara på frågor om de mördade barnen.
Och vad hände egentligen efter den osedvanligt allvarliga kritik som riktades mot dem för att de struntat i anmälningar rörande 178 barn som for illa?
Vi är många som tänker att de två pojkarna kunde ha varit vid liv i dag.
Vi vet att det inte är hederligt att fara i väg i vildsinta attacker på myndigheterna bara dagar efter den fasansfulla tragedin, vi förstår att socialen måste få en rimlig chans att utreda alla turer innan en fullständig förklaring kan redovisas.
Men vi vet också att normala föräldrar väldigt sällan bestämmer att deras barn ska sluta gå i skolan.
Om detta ville dock inte politiker och direktörer prata i går. Det var ”tyvärr, möten hela dagen” hit och ”beklagar, sekretess” dit. Sekreterare och underhuggare skickades fram för att säga trams i stil med att chefen vigt dagen åt ”inre arbete”.
I stället för att öppna munnen och svara på frågor låste höjdarna in sig och lyckades efter fyra timmars överläggningar pilla ihop en redogörelse som inte bringade klarhet i någonting.
Följande hade Sigtuna att berätta:
Nästan en månad efter det att mamman via sms sjukskrivit äldste sonen släpade sig läraren hem till familjen och plingade på dörren. När ingen öppnade larmades socialen. Sedan hände inte ett dugg.
Av rättviseskäl bör även nämnas att förskolan ringde och frågade vart den yngre pojken tagit vägen. Men ingen svarade.
Allt detta kan mycket väl vara lika uselt som det låter.
Jag vill inte ens höra talas om myndigheter som dröjer veckor med några håglösa samtal om jag nu skulle förlora förståndet och låsa in min egen son i garderoben. Jag tror alla föräldrar förstår vad jag pratar om.
Det här är inte första gången det har funnits skäl att fråga sig vad som pågår i Sigtuna.
Under åren 2000 och 2001 anmälde skola, polis eller anhöriga 178 barn som misstänktes fara illa, till socialen. Allvarliga saker som eget missbruk, föräldrars missbruk, brottslighet, våld mellan föräldrar.
Inte i ett enda fall inleddes utredningar.
Länsstyrelsen granskade eländet och kom fram till att socialen bröt mot lagen. Det påpekades att så här grava missförhållanden sällan upptäcks.
Det är i ljuset av vad som nu har inträffat rimligt att få veta vad som gjordes för att nå upp till i varje fall acceptabel nivå på verksamheten.
Detta var ett decennium sedan, politiker och socialchefer har kommit och gått, men frågorna kan inte vara omöjliga att besvara.
I går var de ansvariga dock upptagna med att hålla sig undan.
I Sigtuna är frågorna än så länge så många fler än svaren.
3.Vräkningar av barn
2007 satte alliansregeringen målet att inga barn ska vräkas. Hur har det gått? Har kommunerna levt upp till målsättningen?
Knappast:
Allt fler barn och unga blir hemlösa
Stadsmissionen varnar: Det handlar om en hel samhällsutveckling
Allt fler barn och unga blir hemlösa.
Enligt Stadsmissionens rapport har 1 900 barn vräkts runt om i Sverige sedan regeringen 2007 satte målet att inga barn ska vräkas.
– Vissa har varit utsatta för våld och vågar inte återvända till sina familjer, andra ingår i familjer som blivit vräkta eller tvingats lämna sina hem, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission i ett pressmeddelande.
Enligt Stadsmissionens rapport har 1 900 barn vräkts runt om i Sverige sedan regeringen 2007 satte målet att inga barn ska vräkas.
– Vissa har varit utsatta för våld och vågar inte återvända till sina familjer, andra ingår i familjer som blivit vräkta eller tvingats lämna sina hem, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission i ett pressmeddelande.
Stockholms stadsmissions årliga rapport, "Hemlös 2011", är en dyster läsning.
Den visar att allt fler barn och unga lever i hemlöshet runt om i landet.
Men det handlar även om ungdomar som rymt hemifrån eller blivit utkastade. De vet inte var de ska vända sig och många hamnar utanför samhället och går aldrig klart skolan.
På Stadsmissionen märker man den ökande hemlösheten på ett väldigt påtagligt sätt.
De möter de bostadslösa barnen och unga på härbärgen, men även på gatan, sovandes
Nattbuss
på nattbussen eller i stolar på Arlandas terminaler. En del byter husrum mot sexuella tjänster.
– Det är djupt oroande att vi möter allt fler unga på våra härbärgen och boenden. Vissa har varit utsatta för våld och vågar inte återvända till sina familjer, andra ingår i familjer som blivit vräkta eller tvingats lämna sina hem, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission i ett pressmeddelande.
– I Stockholm finns problem både med att lösa akuta behov av tak-över-huvudet för unga i hemlöshet och att långsiktigt slussa in dem på den normala bostadsmarknaden. För att unga inte permanent ska hamna utanför samhället krävs kraftfull handling både lokalt och nationellt, säger Marika Markovits.
Några av förslagen som Stockholms Stadsmission har för att förebygga hemlöshet är bland annat starkare lagskydd mot vräkning av barn och personligt ombud för unga i hemlöshet.
– För unga i hemlöshet, alltså 14-20-åringar, behöver ett särskilt stöd i mötet med myndigheter för att kunna beskriva sin situation och verkligen få den hjälp de behöver. Därför föreslår jag att man ska inrätta personliga ombud, säger Marika Markovits till SVT:s Rapport
Den visar att allt fler barn och unga lever i hemlöshet runt om i landet.
Sover på bussen
Sedan år 2007, då regeringen satte målet att inga familjer med barn ska vräkas från sina bostäder, har 1 900 barn vräkts i runt om i landet. I 55 kommuner har vräkningarna av barn till och med ökat.Men det handlar även om ungdomar som rymt hemifrån eller blivit utkastade. De vet inte var de ska vända sig och många hamnar utanför samhället och går aldrig klart skolan.
På Stadsmissionen märker man den ökande hemlösheten på ett väldigt påtagligt sätt.
De möter de bostadslösa barnen och unga på härbärgen, men även på gatan, sovandes
Nattbuss
på nattbussen eller i stolar på Arlandas terminaler. En del byter husrum mot sexuella tjänster.
– Det är djupt oroande att vi möter allt fler unga på våra härbärgen och boenden. Vissa har varit utsatta för våld och vågar inte återvända till sina familjer, andra ingår i familjer som blivit vräkta eller tvingats lämna sina hem, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission i ett pressmeddelande.
Starkare lagskydd
Regeringens nationella insats mot hemlöshet, som bland annat innebar att inga barn ska vräkas, slutade gälla år 2009. Sedan dess finns inga politiska initiativ mot hemlöshet på nationell nivå enligt Stockholms Stadsmission.– I Stockholm finns problem både med att lösa akuta behov av tak-över-huvudet för unga i hemlöshet och att långsiktigt slussa in dem på den normala bostadsmarknaden. För att unga inte permanent ska hamna utanför samhället krävs kraftfull handling både lokalt och nationellt, säger Marika Markovits.
Några av förslagen som Stockholms Stadsmission har för att förebygga hemlöshet är bland annat starkare lagskydd mot vräkning av barn och personligt ombud för unga i hemlöshet.
– För unga i hemlöshet, alltså 14-20-åringar, behöver ett särskilt stöd i mötet med myndigheter för att kunna beskriva sin situation och verkligen få den hjälp de behöver. Därför föreslår jag att man ska inrätta personliga ombud, säger Marika Markovits till SVT:s Rapport
Linda Hjertén, Aftonbladet 110923
-Ja - vad säger ni om allt det här?
- Sjuka får inte sjukpenning.
- Småbarnsföräldrar utan pengar följs inte upp.
- Socialförvaltningen utreder inte anmälningar om barn som far illa.
- Rekordmånga barn och unga vräks från sina hem.
VAD ÄR DET SOM HÄNT I SVERIGE?
- En enorm nedrustning av välfärden.
Ändå har jag inte nämnt hur skandalösa förhållandena är på många av våra äldreboenden ( se min tidigare blogg i ämnet, "Ingen slump...")
Varje gång man har skurit ned, omorganiserat, sparat in på personal och resurser så har det hetat: men det här kommer inte att påverka patientsäkerheten/kvaliteten i äldreomsorgen eller skolundervisningen eller tryggheten för de äldre eller förskolebarnen...
- Och så händer det plötsligt: skandal på skandal.
Nej, de här skandalerna händer inte "plötsligt". De är ingen slump.
De är de systematiska konsekvenserna av en cynisk männniskosyn. En människosyn som säger: varje människa måste ha ett jobb "så att hon känner att hon har ett värde".
Eller, annorlunda formulerat: så att hon kan betala för sig. Så att hon har en privat sjukförsäkring. Så att hon inte behöver gå till socialen. Så att hon kan "välja" om hon vill bo i bostads- eller i hyresrätt - eller i villa?- och då slipper ju hennes barn bli vräkta...
Bostad - fritt val...
Men - hallå? Om man är barn? Arbetslös?? Utvecklingsstörd? Sjuk? Gammal?
- Har man inget värde då?
Alla de vackra orden i FN:s barnkonvention, eller i FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna - ord som betyder att alla människor har lika värde oavsett kön, ålder, etnicitet, hälsa, möjligheter att försörja sig, sexuell läggning, religiös eller politisk övertygelse, ja, vilken variabel som helst så länge man inte skadar andra - de vackra orden är inte bara ord.
Orden uttrycker värderingar som i sig innebär en målsättning för samhället: och alltså innebär att dessa ord ska implementeras, förverkligas.
Det samhälle som Sverige blivit nu är ett samhälle där skillnaderna mellan människor ökat, där "vi med ett jobb" eller "vi friska" eller "vi med uppehållstillstånd" är inne i värmen medan alla de andra sitter ute i kylan.
Är det här det samhälle vi vill ha? Där ett barn är borta från skolan eller dagis i åtta veckor utan att någon bryr sig?
Där man tror att man kan ta sig rätten att trycka tillbaka spyorna i en gammal åldring därför att hon är dement, 101 år, väger 30 kg och därför inte kan försvara sig eller skvallra?
-I have a dream...
- Jag skulle vilja att socialchefen och kommunstyrelsen i Sigtuna kommun, alltså de med det yttersta ansvaret, svarade på den frågan, om det är det samhälle de vill ha, med ett rungande:
-NEJ.
Och att de fortsätter: "Förändringarna har gått för långt. Nu sätter vi oss ned och ser till att detta aldrig får hända igen.
Om det så innebär att vi prioriterar om i vår budget."
