söndag 25 september 2011

Fosterhemsbarnen, barnamorden i Sigtuna, rekord i antalet vräkningar av barn - allt är uttryck för en cynisk människosyn

Häromdagen hade vi hemma ett par bekanta på fika på eftermiddagen. Tjejen av de två är en kvinna mitt i yrkeslivet, kanske 45 år.

Hon berättade, att i mars i våras upplevde hon en så stor stress, dels privat med att ha hand om sjuka släktingar, och dels i jobbet så hon fick ont i bröstet.

Så gjorde hon ett arbets-EKG och mitt under det testet föll hon ihop, fick kraftig kärlkramp och hjärtrytmrubbning, fördes i ambulans till hjärtintensiven och fick genomgå  ballongsprängning - alltså, hon fick näst intill en hjärtinfarkt.

Hur länge hon blev sjukskriven efter detta?

Två veckor. - Två veckor!

Jag vägrade tro att det var sant, men det var det. Kvinnan i fråga berättade att hon blivit så slut efter denna nästan-infarkt och hjärtoperation att det var först nu, efter ett halvår, som hon började få tillbaka sin kreativitet och lust att göra saker.

-Det här gjorde mig helt stum.







- Jag vet ju, att efter en hjärtinfarkt är det mycket vanligt med stor trötthet, och även med depression ( som ju många gånger just yttrar sig som en energilöshet).

- Samtidigt som jag får veta detta, händer det flera saker i vårt land, upprörande händelser som skakar om:

1.Socialdepartementets Barn- och äldreminister Maria Larsson tar 10 september tillbaka sitt löfte om att kompensera alla de barn som omhändertagits av samhällets och farit illa i fosterhem och på barnhem.

Utredningen om dessa fosterbarn hade föreslagtit att ge en ersättning på 250 000 kr per individ, något man redan gjort i Norge och på Nordirland.

17 september publicerade Fredrik Virtanen denna kommentar:  


Filémoms – ett hån när olycksbarnen svälter

”Istället erbjöds de en ’ceremoni’. Vilket är att jämställa med en spottloska i nyllet.”

Min pappa kom till Sverige som flykting och hamnade i ett fosterhem på en bondgård utanför Mjölby, hos goda människor. Han gick vidare i livet utan några särskilda trauman, så vitt jag kunnat bedöma åtminstone.
Pappa hade tur. Det hade inte den kände skådespelaren Morgan Alling. Det hade heller inte tusentals andra ungar som vanskötts, misshandlats och utsatts för övergrepp när samhället hade lovat att ta hand om dem.
Dem vill Anders Borg (M) inte ge ett öre.
Det är ynkedom.


Samme finansminister vill å andra sidan ge oss billigare Coeur de filet provencale på krogen.

Så trevligt, va?
Nej, inte särskilt.
Det gör ont att ställa två högaktuella politiska frågor bredvid varandra. Det blir smärtsamt tydligt hur makten prioriterar. Medan Sveriges olycksbarn svälter ska medelklassen äta ännu godare.
Det är en cynisk människosyn.

Halveringen av momsen på krogmat beräknas belasta Borgs budget med 5,4 miljarder kronor nästa år. Givetvis leder sänkningen inte – det påstår sällan ens krögare – till nya krogjobb, tack vare att vi börjar vallfärda till restaurangerna när oxfilén blir billigare.

De flesta krögare sliter redan som grävlingar; den lägre skatten kommer att gå till en välförtjänt semester.


Kristdemokraterna hade föredragit att krogmomspengarna gått till min pappa, min mamma och andra pensionärer – heders, KD – men manglades av sina betydligt mer kraftfulla regeringskollegor.
1,25 miljarder kronor skulle det kosta om 5 000 i dag vuxna före detta fosterhemsbarn fick 250 000 kronor i sveda-och-värk-pengar för att deras barndomar, och därmed ofta hela deras liv, var ett helvete.


Istället erbjöds de en ”ceremoni”. Vilket är att jämställa med en spottloska i nyllet.

Barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) verkade i veckan vilja backa från beslutet som hon slugt offentliggjorde förra lördagen – i förhoppning att det skulle drunkna i medietsunamin på 11-septemberattentatens tioårsdag? – men det är räknestickan Borg som sitter med budgeten. På samma vis som han räknar på näringsminister Maud Olofssons (C) krogmoms.



Så här, kära finansminister Borg: slopar du filémomsen och ger 65-åringarna KD:s föreslagna 2,4 miljarder och barnhemsbarnen 1,25 miljarder så har du fortfarande 1,75 miljarder kronor kvar.
De slantarna kan du få göra något cyniskt för, om du nu verkligen är så sugen.
Fredrik Virtanen Aftonbladet, 110917

- Klockrent, Fredrik! Det bästa du skrivit!

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/fredrikvirtanen/article13637196.ab




2. Två små barn, fyra och åtta år gamla, dödas av sin mamma i Sigtuna. Mamman hade nekats socialbidrag, hållit barnen hemma från skola och dagis och till slut, förefaller det, då hon visste varken ut eller in, dödat barnen när hon inte hade mat till dem.



Sigtuna kommun ligger vid Mälaren, bild från kommunens hemsida




Sigtuna kommun har gått ut och försvarat sig:
nej, mamman hade inte NEKATS socialt bistånd. Hon hade fått en ansökningsblankett men aldrig återkommit med den ifylld. (Kanske för svår att fylla i?)


Och skolan menar att de också vidtagit alla möjliga åtgärder: när 8-åringen aldrig kom till skolan, gick en lärare hem och ringde på. Ingen öppnade! Läraren gjorde då en anmälan till socialen, som inget gjorde.

 Men efter ytterligare två veckor hittades barnen döda.









-Oisin Cantwell, Aftonbladet, har grävt vidare och funnit, att

 Sigtuna kommun underlåtit att utreda 178 (!) anmälningar om att barn far illa.


-Tänk på den siffran. 178 anmälningar. Ingen åtgärd.

Anmälan om de nu mördade pojkarna var alltså endast en av 178. Kommer fler barn dödas?


Cantwell skriver:


178 anmälningar om barn som for illa utreddes inte


Någonting är ruttet inom social­tjänsten i Sigtuna.

Politiker och tjänstemän vägrar att svara på frågor om de mördade barnen.
Och vad hände egentligen efter den osedvanligt allvarliga kritik som riktades mot dem för att de struntat i anmälningar rörande 178 barn som for illa?

Vi är många som tänker att de två pojkarna kunde ha varit vid liv i dag.
Vi vet att det inte är hederligt att fara i väg i vildsinta attacker på myndigheterna bara dagar efter den fasansfulla tragedin, vi förstår att socialen måste få en rimlig chans att utreda alla turer innan en fullständig förklaring kan redovisas.
Men vi vet också att normala föräldrar väldigt sällan bestämmer att deras barn ska sluta gå i skolan.

Om detta ville dock inte politiker och direktörer prata i går. Det var ”tyvärr, möten hela dagen” hit och ”beklagar, sekretess” dit. Sekreterare och underhuggare skickades fram för att säga trams i stil med att chefen vigt dagen åt ”inre arbete”.

I stället för att öppna munnen och svara på frågor låste höjdarna in sig och lyckades efter fyra timmars överläggningar pilla ihop en redogörelse som inte bringade klarhet i någonting.

Följande hade Sigtuna att berätta:
Nästan en månad efter det att mamman via sms sjukskrivit äldste sonen släpade sig läraren hem till familjen och plingade på dörren. När ingen öppnade larmades socialen. Sedan hände inte ett dugg.
Av rättviseskäl bör även nämnas att förskolan ringde och frågade vart den yngre pojken tagit vägen. Men ingen svarade.

Allt detta kan mycket väl vara lika uselt som det låter.
Jag vill inte ens höra talas om myndigheter som dröjer veckor med några håglösa samtal om jag nu skulle förlora förståndet och låsa in min egen son i garderoben. Jag tror alla föräldrar förstår vad jag pratar om.

Det här är inte första gången det har funnits skäl att fråga sig vad som pågår i Sigtuna.
Under åren 2000 och 2001 anmälde skola, polis eller anhöriga 178 barn som misstänktes fara illa, till socialen. Allvarliga saker som eget missbruk, föräldrars missbruk, brottslighet, våld mellan föräldrar.
Inte i ett enda fall inleddes utredningar.

Länsstyrelsen granskade eländet och kom fram till att socialen bröt mot lagen. Det påpekades att så här grava missförhållanden sällan upptäcks.


Det är i ljuset av vad som nu har inträffat rimligt att få veta vad som gjordes för att nå upp till i varje fall acceptabel nivå på verksamheten.
Detta var ett decennium sedan, politiker och socialchefer har kommit och gått, men frågorna kan inte vara omöjliga att besvara.

I går var de ansvariga dock upptagna med att hålla sig undan.
I Sigtuna är frågorna än så länge så många fler än svaren.
Oisín Cantwell , Aftonbladet110922


- Lysande artikel! Det här är journalistik när den är som bäst!



3.Vräkningar av barn

2007 satte alliansregeringen målet att inga barn ska vräkas. Hur har det gått? Har kommunerna levt upp till målsättningen?

Knappast:


Allt fler barn och unga blir hemlösa


Stadsmissionen varnar: Det handlar om en hel samhällsutveckling

Allt fler barn och unga blir hemlösa.
Enligt Stadsmissionens rapport har 1 900 barn vräkts runt om i Sverige sedan regeringen 2007 satte målet att inga barn ska vräkas.

– Vissa har varit utsatta för våld och vågar inte återvända till sina familjer, andra ingår i familjer som blivit vräkta eller tvingats lämna sina hem, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission i ett pressmeddelande.
Stockholms stadsmissions årliga rapport, "Hemlös 2011", är en dyster läsning.
Den visar att allt fler barn och unga lever i hemlöshet runt om i landet.

Sover på bussen

Sedan år 2007, då regeringen satte målet att inga familjer med barn ska vräkas från sina bostäder, har 1 900 barn vräkts i runt om i landet. I 55 kommuner har vräkningarna av barn till och med ökat.
Men det handlar även om ungdomar som rymt hemifrån eller blivit utkastade. De vet inte var de ska vända sig och många hamnar utanför samhället och går aldrig klart skolan.



På Stadsmissionen märker man den ökande hemlösheten på ett väldigt påtagligt sätt.
De möter de bostadslösa barnen och unga på härbärgen, men även på gatan, sovandes


Nattbuss


på nattbussen eller i stolar på Arlandas terminaler. En del byter husrum mot sexuella tjänster.

– Det är djupt oroande att vi möter allt fler unga på våra härbärgen och boenden. Vissa har varit utsatta för våld och vågar inte återvända till sina familjer, andra ingår i familjer som blivit vräkta eller tvingats lämna sina hem, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission i ett pressmeddelande.

Starkare lagskydd

Regeringens nationella insats mot hemlöshet, som bland annat innebar att inga barn ska vräkas, slutade gälla år 2009. Sedan dess finns inga politiska initiativ mot hemlöshet på nationell nivå enligt Stockholms Stadsmission.

– I Stockholm finns problem både med att lösa akuta behov av tak-över-huvudet för unga i hemlöshet och att långsiktigt slussa in dem på den normala bostadsmarknaden. För att unga inte permanent ska hamna utanför samhället krävs kraftfull handling både lokalt och nationellt, säger Marika Markovits.
Några av förslagen som Stockholms Stadsmission har för att förebygga hemlöshet är bland annat starkare lagskydd mot vräkning av barn och personligt ombud för unga i hemlöshet.

– För unga i hemlöshet, alltså 14-20-åringar, behöver ett särskilt stöd i mötet med myndigheter för att kunna beskriva sin situation och verkligen få den hjälp de behöver. Därför föreslår jag att man ska inrätta personliga ombud, säger Marika Markovits till SVT:s Rapport

Linda Hjertén, Aftonbladet 110923




-Ja - vad säger ni om allt det här?


- Sjuka får inte sjukpenning.

- Småbarnsföräldrar utan pengar följs inte upp.

- Socialförvaltningen utreder inte anmälningar om barn som far illa.

- Rekordmånga barn och unga vräks från sina hem.



VAD ÄR DET SOM HÄNT I SVERIGE?

- En enorm nedrustning av välfärden.


Ändå har jag inte nämnt hur skandalösa förhållandena är på många av våra äldreboenden ( se min tidigare blogg i ämnet, "Ingen slump...")

Varje gång man har skurit ned, omorganiserat, sparat in på personal och resurser så har det hetat: men det här kommer inte  att påverka patientsäkerheten/kvaliteten i äldreomsorgen eller  skolundervisningen eller tryggheten för de äldre eller förskolebarnen...


- Och så händer det plötsligt: skandal på skandal.


Nej, de här skandalerna händer inte "plötsligt". De är ingen slump.

De är de systematiska konsekvenserna av en cynisk männniskosyn. En människosyn som säger: varje människa måste ha ett jobb "så att hon känner att hon har ett värde".

Eller, annorlunda formulerat: så att hon kan betala för sig. Så att hon har en privat sjukförsäkring. Så att hon inte behöver gå till socialen. Så att hon kan "välja" om hon vill bo i bostads- eller i hyresrätt - eller i villa?- och då slipper ju hennes barn bli vräkta...



Bostad - fritt val...



Men - hallå? Om man är barn? Arbetslös?? Utvecklingsstörd? Sjuk? Gammal?

- Har man inget värde då?

Alla de vackra orden i FN:s barnkonvention, eller i FNs deklaration av de mänskliga rättigheterna - ord som betyder att alla människor har lika värde oavsett kön, ålder, etnicitet, hälsa, möjligheter att försörja sig, sexuell läggning, religiös eller politisk övertygelse, ja, vilken variabel som helst så länge man inte skadar andra - de vackra orden är inte bara ord.


Orden uttrycker värderingar som i sig innebär en målsättning för samhället: och alltså innebär att dessa ord ska implementeras, förverkligas.



Det samhälle som Sverige blivit nu är ett samhälle där skillnaderna mellan människor ökat, där "vi med ett jobb" eller "vi friska" eller "vi med uppehållstillstånd" är inne i värmen medan alla de andra sitter ute i kylan.

Är det här det samhälle vi vill ha? Där ett barn är borta från skolan eller dagis i åtta veckor utan att någon bryr sig?

Där man tror att man kan ta sig rätten att trycka tillbaka spyorna i en gammal åldring därför att hon är dement, 101 år, väger 30 kg och därför inte kan försvara sig eller skvallra?




-I have a dream...




- Jag skulle vilja att socialchefen och kommunstyrelsen i Sigtuna kommun, alltså de med det yttersta ansvaret, svarade på den frågan, om det är det samhälle de vill ha, med ett rungande:

-NEJ.


Och att de fortsätter: "Förändringarna har gått för långt. Nu sätter vi oss ned och ser till att detta aldrig får hända igen.


Om det så innebär att vi prioriterar om i vår budget."









söndag 18 september 2011

Ett ömt, respektfullt ögonblick

I dag såg jag ett helt underbart program på tv!

När ställer man sig upp i sitt vardagsrum och applåderar ett program
man sett på tv?

Ja,  kanske som i dag, när jag sett och lyssnat på Daniel Barenboim  



som spelar Tjajkovskijs Pianokonscrt nr 1 B- moll med Munchner Filharmoniker. Fantastisk musik! Fantastiska musiker! Fullsatt, jublande konserthus.

Se och lyssna:

http://www.youtube.com/watch?v=g8ZWXfYLwUU

http://www.youtube.com/watch?v=ZRhnx34wdG4&feature=related

http://www.blogger.com/post-edit.g?blogID=3489395726735067621&postID=4483036380243278642


Men det vackraste ögonblicket kommer på slutet - Tjajkovsijs underbara musik är färdigspelad, applåderna dånar, stående ovationer - då omfamnar dirigenten Sergiu Celibidache


Sergiu Celbidache, 1912 - 1996


 sin pianosolist, och i omfamningen ligger en sådan ömhet, förutom en ömsesidig respekt...

Den ömheten, den respekten uttrycker: vi har delat ett konstnärligt skapande tillsammans, du och jag, vi har ihop genomlevt den här musikresan...och nu är vi ute på andra sidan, gemensamt förändrade, förenade...

Den sista beröringspunkten i omfamningen blir mellan de två musikernas händer - under bråkdelen av en sekund ser det ut som om Celibidache tänker kyssa Barenboims hand...men så fullföljer han inte den åtbörden, utan släpper handen...



-Barenboim är en intressant person. Född 1942, judisk-argentinsk, ett  musikaliskt underbarn.

När han står där, framför Munchens välsituerade konsertpublik, så tackar han för appplåderna, ganska avmätt. - Vad tänker han? En judisk man som spelar piano gudomligt - för ättlingarna till nazisterna som gjorde allt för att utrota hans folk - ja kanske tänker han inte alls så.

Barenboim är radikal.Bland annat gjorde han skanddal genom att, trots förbud, spela Wagner på en konsert i Israel ( ouvertyren till Tristan och Isolde) som extranummer - Wagners musik är större än senare tiders nazister och dessas hyllningar av den, menade han.

Han är också kritisk till Israels politik mot Palestina.

)




I dag är Barenboim sedan 2000 chef för Berliner Staatsoper Unter den Linden.         


lördag 17 september 2011

Tack, Maria Schottenius!

Radioprogrammet Tendens  gjorde en interervju om dödshjälp i måndags,12 september, med bl.a. intervju med mig och med Torbjörn Tännsjö:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=4688626


Maria Schottenius kommenterar i DN 14 september:

Maria Schottenius: Dödshjälp i gråzon

Publicerad 2011-09-14 06:00
Den osäkerhet som uppstår hos gamla och sjuka och handi­kappade kan lätt exploateras.

Doktor Död närmar sig i det tysta.
Jag ryser bara jag tänker på att det i den svenska läkarutbildningen kanske ska ingå kurser i hur man som läkare tar död på folk. Och att man inte längre kan vara helt säker på att det är livet som läkaren kämpar för att rädda när den vita rocken närmar sig sjukbädden.
Den 15 augusti kom det nya regler som säger att patienter har rätt att avbryta livsuppehållande åtgärder. Men var går egentligen gränsen? I förrgår startade ”Tendens” i P 1, serien ”Ett Sverige med dödshjälp”. Programmet, liksom en pågående debatt i Läkartidningen, visar att frågorna står på högkant och gråzonen är verkligen grå.
Döendet ingår i livet. Vi föds och vi dör. Det är en stor sak, inträdet i livet och utträdet. Döden kommer när den kommer, inte när vi bestämmer att den ska komma.
Det står dock klart att den gamla livslinjen håller på att luckras upp. Att hålla liv i döende människor och ge dem ännu ett par veckor i slangar och smärta eller i medvetslöshet verkar inte meningsfullt. Men det finns grynnor.
Thorbjörn Tännsjö förfäktar i ”Tendens” sin gamla position för dödshjälp. Han tycker att det är orimligt förmynderi att inte låta människor själva bestämma över sin död, och ser inget större problem i att läkaren får uppdraget att avsluta det hela på patientens begäran. Dödsklinikerna på andra håll i Europa visar vägen.
Psykiatrikern Susanne Ringskog Vagnhammar tycker att han förenklar:
– Det finns en risk att det blir ett tryck på den svårt sjuke individen att söka dödshjälp för att inte ligga sina närmaste till last, säger hon.
Det är verkligen sant. Den osäkerhet som uppstår hos gamla och sjuka och handikappade kan lätt exploateras. Att inte kunna göra nytta, att känna att man bara är till besvär, kan skapa en känsla av att man egentligen inte har rätt att leva. Och då är det fritt fram. Så barnen kan kvittera ut arvet, och sjukvården kan fylla på med yngre patienter. En cynisk och kväljande hantering där en läkare med dödsrocken på kan få ett orimligt överläge.
Susanne Ringskog Vagnhammar komplicerar det hela ytterligare genom att tala om att terminal vård kanske inte är så hemskt för alla, inte när man är gammal eller riktigt sjuk. Det är lätt för medelålders människor att tro att livet är värdelöst om man inte är frisk och i gång.
Det kan vara skönt att få god omvårdnad, att någon lägger en pläd om benen, att man har vacker utsikt.
Läs Thomas Manns ”Bergtagen”, som snart kommer i ny svensk översättning. Där, genom skildringen av en krets patienter på ett sanatorium, kan man få perspektiv på hur värdefullt livet kan vara även i dödens omedelbara skugga.

lördag 10 september 2011

Tal i Lunds domkyrka, World Suicide Prevention Day, 10 september 2011

World Suicide Prevention Day –
Världsdagen för suicidprevention 10 september 2011

Ljusmässa Lunds domkyrka
                   lördag 10 september kl 17





Lunds domkyrka, från 1100-talet


Kära vänner!
Roligt att vara här,

och roligt att ni kommit hit i dag för att högtidlighålla Världsdagen för suicidprevention. – Jag heter Susanne Ringskog Vagnhammar.

- För några veckor sedan deltog jag i en begravning.
Det var i en liten vacker 1100-talskyrka med fina muralmålningar på tak och väggar- Kyrkan var full av ett hundratal människor i alla åldrar – ungdomar, äldre, syskon till den avlidne och även föräldrar.
Längst fram vid altaret stod en enkel vit kista, smyckad med oerhört vackra blomsteruppsättningar och även med ett foto av den avlidne: det var en man, bara 42 år gammal.
Det handlade alltså om en människa som gått bort i mitten av sitt liv – därför fanns det så många människor där, som haft kontakt med den döde, och därför var också hans gamla föräldrar där. Liksom hans tre barn och hustru.
Prästen höll ett tal, där man märkte att han vinnlagt sig om att få veta så mycket som möjligt om den avlidne, vad han arbetat med, hur han varit mot vänner och bekanta, vilka intressen han haft.
Efter ett tag kom prästen in på den avlidnes sjukdom: det handlade om en svår psykisk sjukdom, så kallad bipolär affektiv sjukdom, där patienten svänger mellan perioder av upprymdhet och perioder av djupaste nedstämdhet med känslor av hopplöshet, värdelöshet och uppgivenhet. Och med självmordstankar.
Den avlidne, vi kan kalla honom Erik, hade varit mycket sjuk i sin psykiska sjukdom de sista åren, men ändå försökt arbetsträna, och det faktiskt just i den här församlingen. Jag såg att många präster och diakoner därför var närvarande vid begravningen, för att hedra den döde.

När jag satt där i den överfulla kyrkan slog det mig en tanke: det här hade aldrig kunnat hända för 100 år sedan. En sådan här fin, omsorgsfullt utformad begravning, med genomtänkta psalmer och flöjtsolo, med djupt sorgklädda människor i sina finaste mörka kläder, med ett så genomtänkt utarbetat tal av prästen – det hade aldrig kunnat vederfaras en människa som tagit sitt eget liv.

För det var så det var – Erik hade kämpat med sin svåra sjukdom i många år, och särskilt sömnlösheten och ångesten hade till slut blivit så outhärdliga att han bara inte orkade längre utan själv gjorde slut på plågan.

Alltså ett självmord.

Men före 1908 fick de som tagit sitt liv inte begravas i vigd jord innanför kyrkogårdsmurarna.
Före 1865 var det till och med brottsligt i vårt land att försöka ta sitt liv, och den olyckliga människa som gjort ett sådant försök kunde alltså till och med få fängelse, om han överlevde.
-         Och nu detta – en begravningsgudstjänst full av omsorg och respekt för den döde, och, till och med, med många präster närvarande.







Det här visar, att det hänt mycket de sista hundra åren vad gäller samhällets syn på självmord.

Man ser inte längre på självmordet som något förkastligt och man ser inte på den avlidne som en förtappad människa. Man förstår, att vad det handlar om är en djupt olycklig människa, ofta svårt psykiskt sjuk, som inte orkar längre och som inte ser någon annan lösning än att ta sitt eget liv.

Den här förändringen i samhällets och allmänhetens syn på självmord är till stor del ett resultat av den alltmer omfattande självmordsforskningen de sista femtio åren.

Stora ansträngningar har gjorts för att kartlägga riskerna för självmord och förbättra de självmordspreventiva åtgärderna, och kunskaperna har också ökat.

Nu finns professurer i suicidologi, suicidforskningsprojekt på universiteten, samarbetsprojekt mellan olika instanser i samhället och den psykiatriska vården – ett talande exempel på detta är den väl utbyggda självmordspreventiva vårdkedjan i Jönköpings län.

 Där larmades räddningstjänsten vid ett tillfälle om en självmordsnära person som var på väg till en sjö för att dränka sig. Räddningstjänsten ryckte ut, men så snabbt, att de hann före den olyckliga mannen - som de mötte på vägen tillbaka.Och tog med honom in till stan igen, innan han hunnit ned till sjön.

Det kan man kalla effektiv självmordsprevention!

Och vi har fått SPES – riksorganisationen Suicid Prevention och Efterlevandes stöd vid Självmord – som består av till största delen ideellt arbetande medmänniskor, och som innebär ett mycket stort stöd för dem som drabbats av en närståendes självmord. SPES gör oerhört mycket gott. (http://www.spes.se/ )

Det är nämligen så, att suicidforskningen visat, att den som upplevt en närståendes självmord löper en mycket förhöjd risk att själv ta sitt liv. Då kan medmänniskorna i SPES med sitt arbete hjälpa och faktiskt förhindra ett nytt självmord.

Så mycket positivt har hänt inom självmordsforskningen och preventionen av självmord. 1979 tog cirka 2300 människor sitt liv i Sverige. 2009 var det ca 1500. Detta sjunkande antal är ett uttryck för att vi nu är bättre på att i tid känna igen risktecknen på suicidalitet och blivit effektivare i att förhindra självmord.

Men – samtidigt finns det andra siffror som visar, att 1970 hade vi i Sverige 1300 människor som omkom i trafiken.

Och 2010 var det 270 människor som dog i trafiken.

Detta trots att trafiken, med antalet fordon och längden vägsträckor, ökat något oerhört sedan 1970.

-Vad säger detta?

Alltså: 2009: 1500 människor som dog till följd av självmord , och, ungefär samma tid,  2010, endast 270 som dog till följd av trafikolyckor.

Ja, bland annat säger det, att det är oerhörda summor som satsas på trafiksäkerhet, bättre vägar och säkrare bilar och mer information, samtidigt som självmordsforskningen får en försvinnande liten del av samhällsanslagen.

Kanske beroende på, att en del av de gamla attityderna kring självmord lever kvar, att man kanske inte förstår, att självmord till 90 – 95 procent av fallen beror på psykisk sjukdom eller missbruk och att ofta nog svåra socioekonomiska förhållanden är en starkt bidragande faktor.






Vi vet, till exempel, att det är många fler i socialgrupp 3 som tar sitt liv än i socialgrupp 1.

När Socialstyrelsen tittade på dem som 2000 – 2001 tog sitt liv, och undersökte vilka av dessa som hade försörjningsstöd (alltså socialbidrag), fann man, att den relativa risken att ta sitt liv för dem med försörjningsstöd var 4 gånger större för män och nästan 5 gånger större för kvinnor, jämfört med dem som inte hade sådant försörjningsstöd.

-         Så ojämlikheten i ett samhälle kan alltså ha med självmordsrisken att göra.

Och -  samtidigt som det positiva inträffat, att man bättre förstår hur ett självmord kan inträffa och vilka riskfaktorer som finns – alltså främst psykisk sjukdom – så har det också inträffat något annat i vårt land som motverkar trenden att antalet självmord sjunker.

-         Det är, att den psykiatriska vården har fått minskade resurser, färre tjänster, färre vårdplatser, minskad tillgänglighet, minskad fortbildning, och, vågar jag påstå, därmed mindre kompetens att ta hand om självmordsnära.

-         Den psykiatriska vården har alltså helt enkelt blivit sämre.

-         1970 fanns det 34 000 slutenvårdsplatser inom vuxenpsykiatrin. I dag finns det 4500.

Inom Barn och ungdomspsykiatrin är det ännu värre. Där fanns 1996 382 vårdplatser i den psykiatriska slutenvården för barn och ungdomar. I dag finns det 157 sådana platser. Fem landsting saknar helt slutenvårdsplatser för barn och ungdom inom den psykiatriska vården.

-Har det här någon betydelse, antalet slutenvårdsplatser?

Ja, jag kan ju berätta om Karin. En sextonårig flicka i norra delen av landet som var djupt deprimerad. Efter ett allvarligt självmordsförsök fick hon från februari – mars kontakt och så småningom samtalsbehandling inom Barn- och ungdomspsykiatrin, och föräldrarna bad om att hon skulle få träffa en psykiater, för att hon skulle få en antidepressiv medicin – det dröjde till maj innan hon träffade en läkare, och någon medicin fick hon inte.

I juni var föräldrarna djupt oroade för att dottern om igen skulle försöka ta sitt liv. Bland annat hade de hittat ett rep i hennes rum. Man kontaktade återigen psykiatern, som efter tre veckor träffade Karin och då bedömde att ingen suicidrisk förelåg.

Föräldrarna var ändå oroliga och ville att deras dotter skulle läggas in. Då befanns det, att slutenvårdsavdelningen hade stängt över sommaren och, citat från internutredningen, ”man bedömde att föräldrarna själva kunde skydda sin dotter”, slut citat.

Uppenbarligen klarade inte föräldrarna det. Det var ju därför de bett om hjälp med inläggning. En vecka efter mötet med läkaren hade Karin tagit sitt liv. Under hennes säng hittade föräldrarna en öppnad förpackning Johannesört – Johannesört är ett hälsokostpreparat mot depression.

Karin hade alltså själv försökt medicinera sig mot sin depression, när hon inte fick hjälp av psykiatrin.





       Det här fallet, som är ett Lex Maria-fall ( några detaljer ändrade) visar på flera saker, som tyvärr återkommer när man läser om de självmordsfall som anmälts enligt Lex Maria till Socialstyrelsen:

-         Bristande förmåga att lyssna på och ta på allvar de anhöriga
-         Bristande resurser och för få slutenvårdsplatser
-         Bristande kompetens inom psykiatrin

Har det alltså någon betydelse att antalet slutenvårdsplatser inom Barn- och ungdomspsykiatrin skurits ned till bara 157 i hela landet?
Vid varje omorganisation inom vården säger ju de ansvariga: men detta kommer inte att påverka vården eller patientsäkerheten.
-         Jag är inte lika säker på det. Tittar man på antalet självmord i vårt land, så ser man att visserligen har antalet självmord sjunkit över de sista 30 åren, men, det gäller bara för individer över 25 år.
1980 var självmordstalet för ungdomar 15 – 19 år: 35.
2008, 30 år senare, är det 66.
Antalet ungdomar är förstås fler nu än 1980, så om man uttrycker siffrorna i relativa tal, antalet självmord per 100 000 invånare och år i åldersgruppen, kan man mer rättvist jämföra dem:
1980 var självmordstalet 6.0.
2008 var det 10.3.  – Alltså en klar ökning.
-När det gäller 42-åriga Erik, för att återgå till honom, vars begravning jag berättade om i början, så vet jag, att hans läkare flera gånger föreslog inläggning i slutenvården. Men Erik menade, att det inte var lönt. Han hade varit inlagd, sade han, men han tyckte inte att han fick någon hjälp då. Dessutom kunde han, med sina stora sömnsvårigheter, inte sova på avdelningen – den var så full av oroliga, svårt sjuka patienter som störde på natten.

För det är ju så – finns det för få slutenvårdsplatser,  så blir det bara de absolut svårast sjuka som till slut läggs in, och då blir avdelningen full av svårt sjuka som man kanske inte klarar att ta om hand. Situationen blir helt enkelt övermäktig för sjukvårdspersonalen.


-         Jag vill alltså hävda, att nedskärningarna inom psykiatrin har haft en negativ effekt på utvecklingen för att minska antalet självmord i vårt land.
-        
Visserligen har det totala antalet självmord sjunkit, men förmodligen skulle det ha kunnat bli ytterligare en mycket större minskning, om man i stället för att dra ned på vården och spara, tvärtom hade ökat resurserna och satsat.

-         I regeringens finansplan oktober 2010 står, att 1990 gick 3.5 procent av tillväxtökningen i Sverige till det allmänna, och 0.5 procent gick till privat konsumtion.
I dag, 2011, är förhållandet det omvända. 0.5 procent av den ekonomiska tillväxten går till det allmänna. 3.5 procent går till privat konsumtion.
Jag skulle vilja att vi alla funderade ett slag på dessa siffror!
De pengar som skulle gått till bättre vård i Sverige, det är de som nu används för privat konsumtion till att köpa kläder, datorer, bilar, utlandsresor. Det skriver regeringen i sin finansplan. 


- Vi har alla samlats här i dag, i Lunds vackra domkyrka...
        
Lunds domkyrka, interiör



... för att i samarbete mellan Svenska kyrkan, Spes och Psykiatri Skåne, högtidlighålla världsdagen för självmordsprevention.
Mycket har hänt vad gäller självmorden de sista hundra åren.

Fördömandet av dem som tog sitt liv har nästan helt försvunnit, som Eriks fina begravning, som jag berättade om i början, är exempel på.

 Forskningen och kunskapen om självmord har ökat. Det finns också bättre läkemedel mot depression och mot alkoholberoende.

Och självmorden har också minskat. Inte så mycket som de kunnat göra om man satsat lika mycket pengar på självmordspreventionen som man gjort på trafiken, men de har ändå minskat.

- Men faktum kvarstår: vårt samhälles viktigaste resurs, vår framtid, det är våra barn och ungdomar.


"Sju år", skulptur av Sten Ericson (1909 - 2001), Rottneros park

- Här har självmorden inte minskat, tvärtom. Och jag tror att detta till stor del hänger samman med siffrorna jag nämnde från regeringens finansplan: att de medel som förr gick till det allmänna nu går till privat konsumtion.

Det är omfördelningen av landets ekonomiska tillväxt som medfört minskade anslag till landstingen numera, och därmed måste den psykiatriska vården skära ned och dra in.
Och det är därför det finns minskad kompetens och minskat antal slutenvårdsplatser att ta hand om våra självmordsnära medmänniskor.
-         Allt hänger ihop, makroekonomi och mikroekonomi, samhällsekonomi och den psykiatriska vården i Eriks och i Karins landsting.
      
-         Jag tror vi att vi nyktert och sakligt måste se på de här faktiska förhållandena och fundera över vilka värden som är viktiga för oss och vilket samhälle vi vill ha.
        
-         Erik, 42 år, är död. Han kommer inte tillbaka.
-         Karin, 16 år, är död. Hon kommer inte heller tillbaka.

Jag vet i varje fall vilket samhälle Eriks barn och Karins föräldrar skulle vilja ha.