10 september - Världsdagen för suicidprevention

 På Världsdagen för suicidprevention den 10 september höll jag följande anförande vid
 högtidlighållandet i Lunds domkyrka:

10 september, 

          Världsdagen  för suicidprevention 

​I veckan läste jag en insändare i tidningen Metro. Något förkortad löd den så här:​ 

​

Härom dagen gick vi till en lekpark, jag och min treårige son. Där hände följande:

​...​Några barn lekte i en klätterställning. Min treårige son Alfons gick dit. Jag hörde inte riktigt vad barnen sa, men två tjejer gick där ifrån nästan på en gång. En kille satt kvar och skrattade och pekade på Alfons. Jag gick fram för jag såg att Alfons såg obekväm ut och inte visste riktigt hur han skulle tolka situationen. Killen ser mig, tittar på mig, fortsätter skratta och peka finger samtidigt som han klättrar ner och börjar gå därifrån. Alfons lät dämpad och sa till mig:

”Man får inte säga så mamma”.

Jag frågade vad pojken hade sagt till honom.

”Han sa att jag skulle dra härifrån.” 

-Jag undrar varför barn är så elaka på det här sättet i en lekpark. Till och med min treåring vet att man inte säger åt någon att ”dra härifrån”, så varför vet inte några som är i sexårsåldern det?

Mest troligt så beror det på föräldrarna. Det är vi som guidar våra barn och visar vad som är ett okej beteende eller inte. Det är vi som lär våra barn empati. 

Det är upp till oss att lära och visa våra barn empati.

​

​Det här är en viktig text av den här unga mamman. Hon beskriver hur en grupp människor, i det här fallet barn, stänger ute en medmänniska från gemenskap. Hur någon pekas ut som oönskad och fel, hur någon inte får var med. Hur känner sig den som är utesluten? Och hur kan vi hindra att sådan här mobbning äger rum?

För mig har insändarskribenten satt fingret​ på en viktig orsak till varför en del människor blir så olyckliga, ensamma och förtvivlade att de till slut väljer att ta sitt eget liv.

Varje år är det ca 1500 människor i Sverige som tar sitt eget liv. Det är tre - fyra människor om dagen.

I hela världen är det en människa var 40:e sekund som tar sitt liv. Tänk den tanken. Oftare än var minut tar en människa sitt liv för att hen inte ser någon annan lösning på sin livssituation.

Den smärtan, den förtvivlan, den hopplösheten är nästintill outhärdlig att tänka sig.

Det är mycket forskat om självmord. Vi vet en hel del om orsakerna. 

Vi vet, att det är i ekonomiskt utsatta samhällen,i fattigare delar av världen, som självmord är vanligast. Till och med i en stad som Stockholm har forskning visat, att i de välbärgade norra delarna av staden är självmord mindre vanligt än i de södra, mer socioekonomiskt utsatta delarna. 

Vi vet också, att självmord är vanligast för manligt kön och i åldrar över medelåldern och uppåt. Över tid, sett från 1990- talet och till nu, sjunker långsamt självmordsfrekvensen i Sverige. I alla åldrar, men inte i gruppen 15-24 år. Här är tendensen svagt, långsamt stigande. 

Vi vet också, att bland riskfaktorerna för självmord återfinns sådant som  vanvård, psykisk eller fysisk, att vara adopterad, mobbning, utanförskap i vid mening, som att vara sexuellt avvikande, ensamstående, arbetslös,att inte ha ett socialt skyddsnät,att uppleva hotet om en separation eller att uppleva en separation eller ett trauma, en förlust, av närstående, av jobbet, av sin kultur eller identitet - migration helt enkelt.  

Att lida av en kroppslig sjukdom, att ha ett långvarigt värktillstånd, att ha ett missbruk av alkohol eller droger, eller att ha en psykisk sjukdom.  

Och att någon gång i sitt liv ha utfört ett självmordsförsök, det ökar särskilt mycket risken för att göra om det och till slut att dö till följd av ett sådant försök.

Nu har jag räknat upp ett antal riskfaktorer för självmord, men vet ni vilken faktor som allra mest korrelerar med att avlida till följd av självmord? -Det är hopplöshet. Att ha förlorat hoppet, hoppet att allt ska ordna sig, det korrelerar mer med självmord än till och med depression. 

Samtidigt som vi känner till alla dessa fakta om var och i vilka grupper och under vilka levnadsomständigheter som självmord äger rum, så har det de senaste tio-femton åren hänt en hel del med socialvården, med sjukvården och med den psykiatriska vården i Sverige.

 Resurserna till sjukvård och socialvård har minskat så att det inom vård och omsorg råder ständig personalbrist, brist på kontinuitet och brist på kännedom om patienterna.

Vi hör dagligen om problem inom skolhälsovården,vårdsektorn, inom ambulansvården, inom polisen - ja, överallt där samhället skulle fånga upp de svagaste i vårt land, där påvisas  brister, problem, felbehandlingar och till och med dödsfall.

Vad betyder det här? Att samhällets skyddsnät fått allt större maskor, ja till och med stora hål?

Jag tror det kan betyda många saker, beroende på med vilka glasögon man ser på situationen - om det är med ekonomiska, politiska, medicinska eller kanske psykologiska glasögon. Men vad betyder den här samhällsutvecklingen om vi samtidigt tittar på självmordsstatistiken?

Självmordsstatistiken visar ju att antalet självmord är konstant högt, det sker ca 1500 suicid varje år och har gjort så de senaste decennierna. 

 Kan den här bilden  ha att göra med det alltmer bristfälliga sociala skyddsnätet? 

 För vi vet ju, att när det gäller trafiksäkerheten har man inte minskat på resurserna.

Så har också antalet döda i trafiken minskat till bara ett par hundra per år -1970 omkom 1370 människor i trafiken. 2013 dog 264 -  medan självmorden ligger kvar på samma höga tal de senaste tjugo åren.

Här har ju just resursminskningen gjort att det sociala skyddsnätet, socialvård, barn- och skolhälsovård,sjukvård, missbruksvård,psykiatri - allt detta, som ju kunde innebära ett skydd mot, ett förhindrande av psykisk ohälsa och självmord, det har till stor del monterats ned. Så har inte heller den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa, självmorden, minskat.

Samtidigt som vi i dag hedrar de i självmord avlidna med den här dagen, Världsdagen för suicidprevention, lever vi mitt i en pågående kris-, eller snarare katastrof-,situation med den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget, alltså på 70 år. Människor tvingas bort från sina hem och sin trygghet, de säljer allt de äger och har för att ta sig till Europa, till en möjlig trygghet, en möjlig framtid i ett land utan krig, förstörelse och död. 

Också i den här situationen ser vi hur de officiella instanserna sviker. Gränser stängs. Taggtrådsstängsel byggs upp. Barnfamiljer motas bort och får sova utomhus under bar himmel utan mat och vatten.

Då inträffar något ganska fantastiskt. Människor tar saker i sina egna händer. I  Österrike kör ett hundratal privatpersoner över till Ungern och plockar upp flyktingar, där de vandrar längs motorvägen, och kör dem över gränsen hem till sitt land.

Vid Rödby färjeläge i  Danmark

kör  på samma sätt danska människor flyktingarna upp till Köpenhamn och sättet dem på tåget till Sverige. 

På järnvägsstationen i München och Berlin och snart också i Malmö och Stockholm står privatpersoner med frukt, mat, dryck, kläder och stora plakat som det står Välkommen! på. På nyheterna såg jag en syrisk kvinna med två små barn som berättade att hon sovit under en bro i Danmark men att hon nästa natt knackat på hos en bondkvinna som låtit dem sova i sitt hus, gett dem mat och sedan kört dem över till Sverige.

Människor bryr sig om varandra. Vi känner solidaritet. Det kunde varit jag. Det kunde varit min familj.

På samma sätt är det med självmord.  Vi talar om flyktingkatastrofen nu, men varje självmord är ju på samma sätt en katastrof. En katastrof för den som dör, men också för dem omkring, de närstående, de kvarlämnade. Vi står där med våra frågor, vår känsla av skuld. Kunde jag ha gjort något? 

Här vill jag stryka under, att skulden är något vi måste avvisa. Att ta sitt liv är alltid till sist den enskilda människans beslut. 

Men frågan: "Kunde jag ha gjort något?" Det är en berättigad fråga.

Ja, det finns alltid något man kan göra. Allt vi försöker göra är mer än noll, och ibland kan mer än noll göra skillnad.

Många gånger är vi rädda, blyga, försiktiga - osäkra: VAD ska jag göra? Vad ska jag säga?

Det är ju så, att ett självmord sällan sker plötsligt och oväntat. Självmordet är slutpunkten på den suicidala processen,  en lång vandring som kan sträcka sig över lång tid, ibland flera år, och som böljar fram och tillbaka, i ambivalens och kast mellan hopp och förtvivlan, mellan beslut och obeslutsamhet.

Det finns en bro utanför Västerås, Vallbybron, 

där man satt upp högre stängsel, belysning och en nödtelefon för den som har självmordsplaner. Kan sådant verkligen hjälpa?

Ja, faktiskt. Vi vet att det ofta är tillfälligheter som avgör om slutsteget i självmordsprocessen verkligen skall tas eller ej. Då kan en hjälptelefon, ett samtal med en medmänniska utgöra just det där sista hindret som gör att självmordet aldrig blir av. Före förbättringarna på bron inträffade här självmord ibland. Mycket mer sällan sedan hjälptelefon och högt stängsel satts upp. - Det här är exempel på lyckad suicidprevention, som är riktad mot någon i den suicidala processens slutskede.

Många gånger tror vi att det är så komplicerat och svårt att hjälpa den som tappat hoppet och livslusten.

Men precis som vi nu ser under flyktingkatastrofen har vanliga icke-professionella människor oanade resurser när det verkligen gäller. Det handlar om att bry sig om, att visa att jag finns här för dig.

Man behöver inte själv säga så många kloka saker men däremot lyssna, på ett icke dömande sätt, kanske koka en kopp te, lägga en varm filt om axlarna, röra vid den andre, ge lite av sin tid och uppmärksamhet. Därigenom visa: du är värd att lyssna på, jag bryr mig om dig, jag vill inte att du försvinner utan jag vill att du ska leva.

Precis som den här mamman i lekparken måste vi reagera tidigt på när någon utesluts, mobbas, inte får vara med i gemenskapen. Då händer det nämligen något med den människans självbild, hen som mobbas. Hen utstrålar så småningom en bristande självkänsla, att "jag är inte värd något" och då svarar också de nya miljöer personen kommer i på det budskap hen förmedlar - svarar kanske med fortsatt mobbning.

Många gånger när jag sitter ned med en deprimerad, kanske suicidal, patient, så ser jag exempel på detta. Från tidig ålder har vederbörande upplevt brister, brister i omsorg och kärlek, avsaknad av gemenskap och uppmuntran, i stället mobbning, ensamhet. 

Den unga människan reagerar på den situationen med att bli orolig, trotsig och stökig, med missbruk, med depression, med självskadebeteende, till slut kanske med självmordstankar och självmordsförsök. Men långt innan det gått så långt så har alla omkring denna unga människa möjlighet att gripa in och förhindra denna skadliga process. VI har den möjligheten, att rädda liv. 

Detta är då suicidprevention i början av den långa, suicidala processen. Vallbybron var ett exempel på suicidprevention i slutet av en sådan process.

Precis som det är vanliga människor som nu griper in i flyktingkatastrofen för att hjälpa, när gränser stängs och de makthavande är senfärdiga, så kan vi, vanliga medmänniskor, gripa in och rädda någon från mobbning. Det handlar om civilkurage. 

Att som den här mamman i parken säga till de mobbande barnen: Alla ska få vara med och leka, det är inte okej att visa bort någon. Att prata med de mobbande barnens föräldrar. Att göra skillnad.

- På det här sättet gör också Föreningen SPES skillnad. Det var ju just  en vanlig medmänniska som startade den ideella verksamheten och SPES finns  nu i många länder. 

Varje kväll i veckan kan någon förtvivlad människa som mist en närstående i självmord ringa hit till SPES och få prata med någon som upplevt samma sak.

 -Jag tror att denna SPES telefonjour räddat liv. Vi vet ju,att den som mist någon närstående genom självmord själv löper ökad risk att ta sitt liv. Att i rätt ögonblick då få tala med någon som deltagande lyssnar och som själv in på bara skinnet vet vad detta handlar om, det kan göra all skillnad i världen. - Detta är också suicidprevention.

- Vi står här i Lunds domkyrka.

Sedan 1100-talet har människor samlats här för gemenskap, för att få hopp.

Varje år står vi här, 10 september, på Världsdagen för suicidprevention, för att hedra offren för självmord och för att vidmakthålla kampen, preventionen, mot självmord. 

När jag ser vad som händer i Europa i dag, hur vanliga människor griper flyktingars händer för att rädda en medmänniska, då fylls jag av hopp. 

-På samma sätt kan vi alla kämpa mot och förebygga självmord, genom att gripa in i och stoppa uteslutnings- och mobbningsprocesser. Genom att visa civilkurage, genom att visa medmänsklighet, kan vi ge en människa hoppet och självkänslan tillbaka. 

Namnet SPES betyder ju just det: HOPP.