"Call Girl", Sverige 2012 (och 1976)

Call Girl är svenske Mikael Marcimains långfilmsdebut. Det är en förvånansvärt tät, sammanhängande film - känns därför osvensk! -spännande med välklippta scener, trovärdigt manus med korta repliker - folk agerar så att vi förstår vilka de är, i stället genom att berätta det för oss. Fotot och ljussättningen är helt underbara. Den nyskrivna musiken (Mattias Bärjed) är kongenial.







Möjligen kunde filmen kortats en 20 minuter - den blir lite utdragen både i början och mot slutet, här kunde man forcera, eller till och med murder vissa darlings - som när Iris ser sina tidigare kunder som ministrar i teve och får ett ångestanfall ( fem minuter) eller när poliserna konfronterar sina chefer, spanar i bilar, politikerna håller tal - några gånger för mycket (10 minuter att vinna här). - Filmen hade vunnit på att koncentreras, då hade huvudhandlingen blivit mer dramatisk och enklare att följa.

Det för mig helt överväldigande med Call Girl är hur bra 18-åriga Sofia Karemyr spelar - hon ÄR denna unga 14-åriga tjej, utan ord, men med tydligt kroppsspråk och ögonuttryck. - Vilken supertalang! Jag tycker hon borde ha vunnit priset Viasat Film Rising Star, som delades ut vid Stockholms filmfestival i november 2012. (Nu gick det priset till Nermina Lucac, för hennes roll i "Äta, sova, dö" - också den en fin prestation, men jag tycker, i jämförelse, att Sofia Karemyr lyckades  med att framställa flera än bara två sinnestillstånd...)

Call Girl är så bra därför att den visar på vissa eviga förhållanden - som politikers falskhet, klyftan mellan de vackra orden i talen till väljarna och det verkliga spelet för att nå makten - men också den moraliska korruptionen - rättvisan är inte alls blind, och maktens herrar kan alltid till slut köpa både poliser och domare och gå oskadda genom många tarvligheter.

Maktens arrogans, rättvisans korrupthet, kvinnor reducerade till sexobjekt, till varor - det är företeelser vi länge naivt nog inte trodde fanns i Sverige, men väl i andra länder...Därför är det bra att boken om Geijeraffären (Makten, männen, mörkläggningen från 2004 av Rauscher och Matsson, uppdaterad 2012 med titeln Bordellhärvan: Makten, männen, mörkläggningen) skrivits och nu filmats. Liksom det är bra att Saudiaffären kommer upp till ytan (Sverige bidrar med militära insatser för att hjälpa Afghanistan till frihet och demokrati, samtidigt som vi säljer militärt kunnande till Saudi, den diktatur som håller terrorismen i bl.a. Afghanistan under armarna), liksom TeliaSoneras mutor, eller Boforsmutor i Indien...Så att bilden av Sverige blir mindre förljugen. Också i vårt land frodas dubbelmoralen.


En särskild bonus med filmen är den noggranna 70-talsresearchen - från alla dessa Volvo 240, utsvängda gabardinbyxor och V-jeans, ner till minsta orangefärgade gem-hållare på skrivbordet - det är trevligt att se! Tidsfärgen gäller också detta eviga rökande, inomhus, i bilar, överallt, liksom förtjusningen i sex - det var p-pillrens ankomst, den sexuella revolutionen, porrklubbar - allt detta ackompanjerat av makthavarnas aningslöst liberala tankar om att avskaffa incest som straffbart brott och att sänka den sexuella myndighetsåldern till fjorton år. Också de idéerna speglar den ibland naiva tidsandan, med Woodstockfestival, flower power, Gärdesfester i Stockholm...så långt borta från det 80-tal och 90-tal som skulle komma...

Om det däremot varit nödvändigt att antyda att dåvarande lätt identifierbara statsministern utnyttjat minderåriga sexuellt -det är kanske tveksamt. Det blir möjligtvis en mer dramatisk nerv i historien på så sätt, men kanske man skulle tänkt sig lite för hur man återgav den detaljen. Det är onödigt att såra Palmes efterlevande. 

Sammanfattningsvis: en filmatiskt ovanligt proffsig svensk film, vad gäller manus, foto, musik, action och med utmärkt casting med Pernilla August och Sofia Karemyr som de stora stjärnorna. Men med en viss förbättringspotential: bör kortas med minst en kvart.

- En sådan film som amerikanarna brukar komma och göra en re-make av, efter något år...