En pojke föds i överklassens Stockholm på 1960-talet. Han reser utomlands på sommarloven med sina föräldrar, han tar studenten och utbildar sig på universitetet till jurist och senare advokat.
Den här pojken, vi kan kalla honom Thomas, ser bra ut och spelar också bra fotboll. Han till och med spelar i elitserien, i allsvenskan.
Men - han är aldrig politiskt intresserad. Hans pappa är visserligen socialdemokratisk minister, men Thomas själv blir snarast förvånad när han plötsligt får erbjudandet att bli socialdemokratisk justitieminister 1998. Han tackar ja och går in i partiet.
På vilka meriter blev Thomas, en vanlig advokat utan doktorsgrad, tillfrågad om att bli justitieminister? Just före hade han framträtt mycket medialt i samband med att han uppträdde som försvarare vid diskoteksbranden 1998 i Göteborg, då tragiskt 165 ungdomar omkom i lågorna. Thomas uttalade sig i tv och hade den berömda förmågan att " gå genom rutan" och att kunna uttrycka sig verbalt.
Vad uträttar Thomas som minister? Yrkar på fler poliser
och längre fängelsetraff. Blir ansvarig för att CIA kopplades in och fick genomföra den brutala utvisningen 2001 av de två egyptierna till Egypten (www.fytne.nu/persson-lindh-bodstrom-och-sahlin-utvisade-medvetet-de-tva- egyptierna-till-tortyr/) . Läser inte igenom sina egna propositioner som han undertecknar. Godkänner framtagandet av FRA-lagen( http://www.dn.se/nyheter/politik/snabbguide-vad-handlar-fra-lagen-om). Ljuger i KU-förhör. Börjar skriva deckare och spelar i riksdagen in en reklamfilm för en av sina böcker. Blir styreleseledamot för en privat förskola. Och blir en av kändisarna kring Stureplan.
Så förlorar socialdemokraterna regeringsmakten 2006. Thomas blir en vanlig riksdagsman, ganska tråkigt, va? Han återgår därför till sitt advokatjobb, samtidigt med riksdagsarbetet. I sin bok skriver han om att riksdagen är en omodern arbetsplats - man borde kunna medverka i voteringar var man än befinner sig i landet. Och Tomas är ofta borta från riksdagens vardag.
I riksdagsvalet 2010 deltar inte Thomas mycket i valarbetet. I september försvinner han med sin familj till USA på ett år. Han kan inte vara föräldraledig eller tjänstledig från riksdagen och säger då upp sin riksdagsplats.
I USA har Thomas gott om tid. Jag tänker mig att han fick en förfrågan från Norstedts om han skulle vilja skriva något om sin tid i politiken, en skildring inifrån den politiska makten. Det blev boken
"Inifrån. Makten, myglet, politiken" som nu 24 maj släppts från förlaget i århundradets mest lyckade marknadsföringskampanj.
Thomas syns i varenda morgonsoffa i tv, intervjuas i radio och tidningar, kommenteras på ledarplats. Både förlaget och Tomas skär guld med täljknivar.
" Boken är brutalt ärlig. Förutsättningen är att man kan skriva utan konsekvenser, vilket jag gjort", säger Bodström i en intervju i Expressen 19 maj.
"Utan konsekvenser" - kan man göra någonting, någonsin, utan konsekvenser?
Med "brutalt ärlig" tror jag Bodström menar att han tar sig rätten att uttrycka sig nedlåtande och fördömande om alla han inte gillar - Juholt, Jämtin, Veronica Palm
Vanja Lundby-Wedin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Jan Guillou, Leif GW Persson.
Bodström tar sig också rätten att betygsätta politiska jounalister - den är sämst och den är bäst, på hans rangskala. Högt betyg får Lena Mellin, Aftonbladet. Som av en händelse svarar Mellin med en krönika i Aftonbladet där hon skriver att "Bodström borde tagit över" - efter Sahlin, i stället för Juholt. Därför att Bodström "brinner för något".
Men vad är det Bodström brinner för?
Fler vinstdrivande verksamheter och privatiseringar. Att tjäna pengar är inte fult. Slopa samarbetet med LO. Byt namn till "Socialdemokratiska partiet" (låt moderaterna vara det enda arbetarpartiet). - Bodström brinner alltså för högerfrågor, Lena Mellin. Kommer högerkantring göra socialdemokraterna mer framgångsrika?
Intressant nog säger Bodström också, att man bör "avskaffa
jantelagen". - Det är ju precis den lagen Bodström tillämpar när han rackar ner på alla ovannämnda personer. De ska inte tro att de är något. Men han glömmer att det finns goda skäl till dessa personers framgångar:
-Jan Guillou
är en skicklig, rentav framstående författare ( exempelvis hans självbiografiska "Ondskan") - professionell författare på ett sätt som Bodström aldrig kan bli.
Leif GW Persson
är en insiktsfull och kunnig kriminolog som vågat komma med avslöjanden och kritik av polien och rättsväsendet - på ett sätt som Bodström aldrig gjort som justitieminister eller advokat.
- Peter Eriksson
är en erfaren och duglig politiker som tillsammans med Maria Wetterstrand lyckats fördubbla Miljöpartiet till ett tioprocentsparti. Han har dessutom ideal som han kämpar för.
- Håkan Juholt
omfattar arbetarrörelsens värderingar och för fram dessa. Han har tagit fram kulturen som en viktig politisk fråga. Han har visat sig vara en lysande talare, en tydlig ideolog - något Bodström inte visat tecken på.
Juholt är också trevlig och omtyckt - Bodström nämner att han själv fick 160 000 kryssningar i valet, Juholt bara 5000, men han förstår inte varför han fick så många fler kryss. Det var nämligen alla gånger Bodström synts i kändisreportagen från Stockholms innekretsar som gav honom de kryssen, inte hans ideologiska övertygelse eller politiska arbete.
Det är alldeles tydligt, att Bodström kritiserar dem han uppfattar som sina konkurrenter - Guillou inom författandet, Leif GW Persson inom rättsväsendet, Eriksson och Juholt inom politiken. Genom att leverera den här småskurna kritiken, som inte tar fram det uppenbara, att personerna ifråga faktiskt är både begåvade och framgångsrika, tillämpar Bodström just den jantelag han påstår att han vill avskaffa.
Thomas Bodström verkar ha missat vad solidaritet är. Att arbeta politiskt är att gemensamt med sina partikamrater kämpa för att flera männskor än bara man själv ska få det bättre. Att då tycka sig förmer än sina partipolitiska kamrater, att attackera dem offentligt och därmed skada sin egen politiska rörelse - och tro att så kan man göra utan att det får konsekvenser - ja, vad är det?
- Naivitet, om man uttrycker sig snällt. - Inskränkthet, självgodhet och dumhet, om man uttrycker sig lite mer elakt.
En justitieminister som ljuger i förhören i riksdagens konstitutionsutskott - vad avslöjar han om sig själv? - Uppfattningen att lagarna är till för andra, men inte för honom. Med andra ord: folkförakt.
Som Vanja Lundby-Wedin
lite fint uttryckte det: Bodström har gjort sig mer känd utanför politiken än inom den.
Och så kommer det nog förbli.
- Se också Daniel Suhonens debattartikel i Svd:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bodstrom-fastnade-i-makten-och-myglet_6190857.svd#after-ad
Den här pojken, vi kan kalla honom Thomas, ser bra ut och spelar också bra fotboll. Han till och med spelar i elitserien, i allsvenskan.
Men - han är aldrig politiskt intresserad. Hans pappa är visserligen socialdemokratisk minister, men Thomas själv blir snarast förvånad när han plötsligt får erbjudandet att bli socialdemokratisk justitieminister 1998. Han tackar ja och går in i partiet.
På vilka meriter blev Thomas, en vanlig advokat utan doktorsgrad, tillfrågad om att bli justitieminister? Just före hade han framträtt mycket medialt i samband med att han uppträdde som försvarare vid diskoteksbranden 1998 i Göteborg, då tragiskt 165 ungdomar omkom i lågorna. Thomas uttalade sig i tv och hade den berömda förmågan att " gå genom rutan" och att kunna uttrycka sig verbalt.
Vad uträttar Thomas som minister? Yrkar på fler poliser
och längre fängelsetraff. Blir ansvarig för att CIA kopplades in och fick genomföra den brutala utvisningen 2001 av de två egyptierna till Egypten (www.fytne.nu/persson-lindh-bodstrom-och-sahlin-utvisade-medvetet-de-tva- egyptierna-till-tortyr/) . Läser inte igenom sina egna propositioner som han undertecknar. Godkänner framtagandet av FRA-lagen( http://www.dn.se/nyheter/politik/snabbguide-vad-handlar-fra-lagen-om). Ljuger i KU-förhör. Börjar skriva deckare och spelar i riksdagen in en reklamfilm för en av sina böcker. Blir styreleseledamot för en privat förskola. Och blir en av kändisarna kring Stureplan.
Så förlorar socialdemokraterna regeringsmakten 2006. Thomas blir en vanlig riksdagsman, ganska tråkigt, va? Han återgår därför till sitt advokatjobb, samtidigt med riksdagsarbetet. I sin bok skriver han om att riksdagen är en omodern arbetsplats - man borde kunna medverka i voteringar var man än befinner sig i landet. Och Tomas är ofta borta från riksdagens vardag.
I riksdagsvalet 2010 deltar inte Thomas mycket i valarbetet. I september försvinner han med sin familj till USA på ett år. Han kan inte vara föräldraledig eller tjänstledig från riksdagen och säger då upp sin riksdagsplats.
I USA har Thomas gott om tid. Jag tänker mig att han fick en förfrågan från Norstedts om han skulle vilja skriva något om sin tid i politiken, en skildring inifrån den politiska makten. Det blev boken
"Inifrån. Makten, myglet, politiken" som nu 24 maj släppts från förlaget i århundradets mest lyckade marknadsföringskampanj.
Thomas syns i varenda morgonsoffa i tv, intervjuas i radio och tidningar, kommenteras på ledarplats. Både förlaget och Tomas skär guld med täljknivar.
" Boken är brutalt ärlig. Förutsättningen är att man kan skriva utan konsekvenser, vilket jag gjort", säger Bodström i en intervju i Expressen 19 maj.
"Utan konsekvenser" - kan man göra någonting, någonsin, utan konsekvenser?
Med "brutalt ärlig" tror jag Bodström menar att han tar sig rätten att uttrycka sig nedlåtande och fördömande om alla han inte gillar - Juholt, Jämtin, Veronica Palm
Vanja Lundby-Wedin, Peter Eriksson, Lars Ohly, Jan Guillou, Leif GW Persson.
Bodström tar sig också rätten att betygsätta politiska jounalister - den är sämst och den är bäst, på hans rangskala. Högt betyg får Lena Mellin, Aftonbladet. Som av en händelse svarar Mellin med en krönika i Aftonbladet där hon skriver att "Bodström borde tagit över" - efter Sahlin, i stället för Juholt. Därför att Bodström "brinner för något".
Men vad är det Bodström brinner för?
Fler vinstdrivande verksamheter och privatiseringar. Att tjäna pengar är inte fult. Slopa samarbetet med LO. Byt namn till "Socialdemokratiska partiet" (låt moderaterna vara det enda arbetarpartiet). - Bodström brinner alltså för högerfrågor, Lena Mellin. Kommer högerkantring göra socialdemokraterna mer framgångsrika?
Intressant nog säger Bodström också, att man bör "avskaffa
jantelagen". - Det är ju precis den lagen Bodström tillämpar när han rackar ner på alla ovannämnda personer. De ska inte tro att de är något. Men han glömmer att det finns goda skäl till dessa personers framgångar:
-Jan Guillou
är en skicklig, rentav framstående författare ( exempelvis hans självbiografiska "Ondskan") - professionell författare på ett sätt som Bodström aldrig kan bli.
Leif GW Persson
är en insiktsfull och kunnig kriminolog som vågat komma med avslöjanden och kritik av polien och rättsväsendet - på ett sätt som Bodström aldrig gjort som justitieminister eller advokat.
- Peter Eriksson
är en erfaren och duglig politiker som tillsammans med Maria Wetterstrand lyckats fördubbla Miljöpartiet till ett tioprocentsparti. Han har dessutom ideal som han kämpar för.
- Håkan Juholt
omfattar arbetarrörelsens värderingar och för fram dessa. Han har tagit fram kulturen som en viktig politisk fråga. Han har visat sig vara en lysande talare, en tydlig ideolog - något Bodström inte visat tecken på.
Juholt är också trevlig och omtyckt - Bodström nämner att han själv fick 160 000 kryssningar i valet, Juholt bara 5000, men han förstår inte varför han fick så många fler kryss. Det var nämligen alla gånger Bodström synts i kändisreportagen från Stockholms innekretsar som gav honom de kryssen, inte hans ideologiska övertygelse eller politiska arbete.
Det är alldeles tydligt, att Bodström kritiserar dem han uppfattar som sina konkurrenter - Guillou inom författandet, Leif GW Persson inom rättsväsendet, Eriksson och Juholt inom politiken. Genom att leverera den här småskurna kritiken, som inte tar fram det uppenbara, att personerna ifråga faktiskt är både begåvade och framgångsrika, tillämpar Bodström just den jantelag han påstår att han vill avskaffa.
Thomas Bodström verkar ha missat vad solidaritet är. Att arbeta politiskt är att gemensamt med sina partikamrater kämpa för att flera männskor än bara man själv ska få det bättre. Att då tycka sig förmer än sina partipolitiska kamrater, att attackera dem offentligt och därmed skada sin egen politiska rörelse - och tro att så kan man göra utan att det får konsekvenser - ja, vad är det?
- Naivitet, om man uttrycker sig snällt. - Inskränkthet, självgodhet och dumhet, om man uttrycker sig lite mer elakt.
En justitieminister som ljuger i förhören i riksdagens konstitutionsutskott - vad avslöjar han om sig själv? - Uppfattningen att lagarna är till för andra, men inte för honom. Med andra ord: folkförakt.
Som Vanja Lundby-Wedin
lite fint uttryckte det: Bodström har gjort sig mer känd utanför politiken än inom den.
Och så kommer det nog förbli.
- Se också Daniel Suhonens debattartikel i Svd:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bodstrom-fastnade-i-makten-och-myglet_6190857.svd#after-ad
Ja Thomas Bodström är en röv ryttare som håller fel saker ibland om ryggen. Han borde tänka sej för innan han ger sej in i vissa fall, att göra bort sej kan kosta jobbet.
SvaraRadera