Efter flera år byter jag nu arbetsplats, från en klinik i en storstad till en mottagning i en mindre stad.
Det svåra med sådana arbetsplatsbyten är alltid att meddela mina patienter. Jag avskyr när det kommer patienter som säger:
"Och så plötsligt var han borta. Han hade bara slutat, utan att säga något innan."
Det är som när någon smiter ut bakvägen och hoppas att det inte märks. Det märks alltid.
Så nu har jag måst tala om för mina patienter, den ena efter den andra, när jag haft kontakt med dem, träffat dem, pratat i telefon med dem, eller haft mailkontakt: "Jo, det är så att jag slutar här nu..."
Det är så olika hur de reagerar. En del försöker att inte visa någon reaktion alls, bara blir lite spända kring käken som att de tänker: "Jaha, ska jag nu åter byta läkare, ska jag nu om igen behöva förklara allting..."
Andra säger inte så mycket, men så efter någon dag dyker någon, som varit djupt deprimerad, upp på mottagningen med en vacker blomma.- En orkidé! Jag placerar den hemma i vårt vackraste fönster:
![]()
Det svåra med sådana arbetsplatsbyten är alltid att meddela mina patienter. Jag avskyr när det kommer patienter som säger:
"Och så plötsligt var han borta. Han hade bara slutat, utan att säga något innan."
Det är som när någon smiter ut bakvägen och hoppas att det inte märks. Det märks alltid.
Så nu har jag måst tala om för mina patienter, den ena efter den andra, när jag haft kontakt med dem, träffat dem, pratat i telefon med dem, eller haft mailkontakt: "Jo, det är så att jag slutar här nu..."
Det är så olika hur de reagerar. En del försöker att inte visa någon reaktion alls, bara blir lite spända kring käken som att de tänker: "Jaha, ska jag nu åter byta läkare, ska jag nu om igen behöva förklara allting..."
Andra säger inte så mycket, men så efter någon dag dyker någon, som varit djupt deprimerad, upp på mottagningen med en vacker blomma.- En orkidé! Jag placerar den hemma i vårt vackraste fönster:
Orkidén fortsätter blomma, vecka efter vecka, och gläder mig
varje gång jag ser den.
Men det vackraste med gåvan är egentligen inte de utsökta ljusrosa blomklasarna på de veka blomstänglarna. Det vackraste, och som gör mig själv ödmjukt tacksam, är texten på kortet som följde med:
"Du förlängde mitt liv och jag ser nu ett litet ljus... Tack från hjärtat för att du hjälpte mig att fortsätta leva för mina barn som har en mamma igen."
